Första badet
Det var urmysigt att bada med pappa och brorsan.
♥
Förlossningsberättelse
Jag ville verkligen inte bli igångsatt. Jag bad så innerligt gärna om att få låta det ske av sig självt.
Och Vips!
Innan middagen tog jag och Elliott ett bad. Vi busade med skum och hade oss. Han fick ju en väldigt liten del av badkaret som man säger så. ha ha Men han nöjde sig med det.
19:00
J hade lagat mat.
Mitt i tuggan säger det "kluck kluck" och vatten började rinna längs med benet. Jag ställer mig upp hastigt och konstaterar att det verkligen är så. "Hjälp, vattnet går" säger jag och rusar in på toaletten.
Mer vatten kommer och jag ringer förlossningen. Dom frågar vad vattnet har för färg och när jag tittar efter så märker jag att vi har ju såndär aquafresh i toaletten som gör vattnet blått.
Dom ville att jag skulle komma in på en koll.
Koll??
Jag åker väl inte 7 mil för att konstatera om det är vattenavgång eller ej. och sen åker hem igen!? Värkarna hade ju inte satt igång än och jag propsade på att få stanna hemma ytterligare någon timme för att se om det kommer igång eller ej. Vi bestämde oss för att jag skulle höra av mig om två timmar.
19:20
Mattias och Johanna kliver innanför dörren.
Jag meddelar att vattnet precis gått men att dom väldigt gärna får stanna ändå för annars hade jag bara suttit och trummat med fingrarna och väntat på värkar. Alltid trevligt med sällskap! :-)
Mattias och J åker iväg och tankar bilen och handlar lite gott. Johanna, jag och Elliott sätter oss i tv soffan.
19:35
Första värken klockas... 7 minuters mellanrum.
Herrarna kliver innanför dörren lagom till att melodifestivalen börjar och än så länge "känner jag bara av" trycket. Men en timme senare kan jag knappt sitta still i soffan. Jäklar vad det dragit igång... nu är det ca 4 minuter mellan värkarna.
21:30
Jag kan inte säga att jag hängt med någe vidare när det gäller lördagens tävlande i melodifestivalen. Men en sak är säker, det börjar gå upp för mig att snart ska föda barn. Jag ringer förlossningen och meddelar att vi kommer in inom några timmar. Värkarna tilltar och jag inser att vi nog måste in lite snabbare än så.
22:15
J springer runt och panikpackar ihop lite isistaminutensaker, värmer värmedynan och ser till att vätesskyddet täcker hela sätet. Andningen blir viktig och min enda livlina i bilen. Nu känns det ordentligt. Jag försöker att inte lägga mig i Js bilkörning, men han hade en tendens att öka farten mitt i min värk och då blir jag ännu mer stressad. Konstapel som han är har han lärt sig ett och annat om stresshantering märker jag. Känns tryggt. Men det är ju alltid en annan sak när det gäller nära och kära, det går ju itne att komma ifrån.
22:50
stiger vi in på BB.
CTG-kurvan kopplas på och värkarna tilltar än mer. Hjärtljuden på lilleman ser bra ut och värkarna kommer tätt. Jag undersöks och vi kommer fram till att vattnet inte alls gått?? Men wtf?? Bm ser ju själv att det läcker vatten, men att hinnan är fortfarande jätte stor. Konstigt.
HÖR OCH HÄPNA! Jag är 7-8 cm ÖPPEN! REDAN! Jag vart så lycklig att jag bara ville slänga mig i armarna på J och gråta en skvätt. Men nu fanns det inte tid för det. (Misstanke om stor bebis, står det i journalen)
Jag kände på en gång att barnmorskan och jag var helt inne på samma spår. Vi var så lika på något sätt. Hon var rakt fram i allt. Snabba puckar och ärlig. Eftersom att jag vid förra förlossningen fått en hel del sytt efteråt så var det viktigt att vi sammarbetade och saker och ting fick inte gå för fort fram.
Hon frågar om jag funderat något på EDAn. Det är nu eller aldrig och jag väljer aldrig. Vilket visade sig vara ett väldigt viktigt beslut senare...
Förlossningsförlopp
23:30
Får lustgas.
Värkarna ändrar karaktär och jag försvinner in i dimman. Jag verkligen kääämpar mig igenom värkarna. Herrejösses att jag satt mig i den här situaitonen igen. Jag kunde inte förstååå.
00:15
Värkarna ökar och blir längre. Bm frågar om jag vill testa en annan ställning. Jag funderar lite förvirrat en stund hur i hela fridens dar det ska gå till... och tackar sen nej. Vilket också det senare skulle visa sig var ett riktigt viktigt men bra beslut...
Lustgasen höjs en aning och jag hinner knappt ur ena dimman innan det är dags för nästa.
Jag kommer så väl ihåg en speciell händelse. Allt snurrar och jag har legat i dimman för länge. J sitter bredvid mig och håller i CTGn som inte vill sitta på sin plats. Jag vänder mig till honom och ALLT går i slowmotion.
"Jaaaag måååååååsteee kräääääkaaaaas", får jag fram. J studsar upp, letar lite panikartat efter en påse. Jag visste ju precis vart de befann sig men fick lixom inte fram ett ord. Tillslut "dom hääääänger påååå vääääggeeeen". Han han precis fram i tid. Oj oj oj, här hade det kalasats godis.
BM kommer in och jag får en liten utskällning för att jag överanvänder lustgasen.
01:10
vänder dom mig på sidan. Får ligga med ansiktet mot J och jag känner ett enormt stöd från honom. Skalpeltrod kopplas på bebis huvud och trycket neråt sätter fart. Här går även vattnet som mer eller mindre foooorsar ut.
01.30
börjar jag krysta i sittandes ställning. Jag fuskade till en början och försökte smita undan genom att andas mig igenom värkarna istället för att ta hjälp utav dom. Det här var givetvis inget jag gjorde medvetet, det var bm som kom på mig och fick mig att hitta rätt.
J får order om att ta veck lustgasen från mig så att jag verkligen kan vara på top i sammarbetet. Precis när jag känner att väääärldens värk är på g tar han bort den. Jag inser att detta är på liv och död. OM jag inte får tillgång till den där himelska masken inom sekunder så kommer jag att dö. Jag var nästintill hundra på det. Så för en millisekund tyckte jag att det var heeelt ok att hugga efter min käre sambos hand med lustgasen i. Jag fick aldrig ett bittag men jag antar att det var min avsikt för tillfället så att han skulle släppa masken. men nej. Nu såhär efteråt kan jag skämmas, men J insåg att jag inte var i mina sinnesfulla bruk och kan skratta åt det idag.
02.00
Långsam process, kommer knappt någon vart för att värkarna enbart håller i sig i 45sek. Värkstimulerande drop sätts in och BM tackade gud för att jag tackat nej till EDAn innan. Den förkortar oftast värkarna av sig självt.
Ingen lustgas nu och eftersom jag haft krystvärkar ett tag nu så börjar krafterna tryta. Jag hör hur BM påminner mig... Ner med rumpan, isär med benen och tryyyyyyck pååå! Allt detta låter logiskt, men att få ihop allt och koordinera saker och ting när man har sån smärta är i n t e a piece a cake.
En till BM ropas in och jag får hjälp att hålla benen isär i hållarna. Naturligt är ju att dra ihop benen när man trycker på för att få bästa kraft, men så var inte spelreglerna här.
Nu har jag J på vänstersidan som håller emot mitt ben och håller mig kring nacken med hela armen för att hjälpa mig framåt och krysta. En undersköterska och BM nr 2 på andra benet. Och BM nr1 rakt framför mig.
BM sliter och drar i "öppningen" med båda händerna för att pressa på värkarna och för att minska risken för bristningar. Det gjode så saaaaatans ont. Jag minns flera gånger hur istället för att använda kraften till att krysta, skriiiiiiiiker ut smärtan... och missar den chansen att pucha på. Jag kommer ihåg att jag frågade BM om det verkligen skaaaaa göra såhär ont. och jaaaa det skulle det.
Mitt i det hela stirrar BM in i mina ögon och säger stooopp. Nu får du inte krysta. Saaakta saaaakta.
Hur jag lyckades vette fasiken. Jag flåsade med henne för att stanna upp det hela så att inte allt skulle bista.
Sen fortsatte vi igen...
När jag hörde Js "kom igen nu gumman" emellanåt, mitt i värken kunde jag känna hur jag fick lite extra kraft och verkligen tryyyyyyyckte på. Han betydde så otroligt mycket under hela förlossningen. Vad hade jag gjort utan honom?
02:15
Den värkstimulerande droppen gör värkan och nu får jag plats med ännu en krystning per värk. Men barnet sitter lixom fast. Huuuuur jag än trycker så kommer huvudet ut lite grann och sen sjunker det in igen. Jag märker vissa viskningar och jag undrar vad det handlar om. BM meddelar att om det här inte går på två värkar till måste sugklockan in. NEEEEEEEEEEEJ! INTE DEN! Jag gör vaaaaaaaaaaad som helst, inte sugklockan!
Vräken efter det tar jag i för kung och fosterland. Jag kämpar så att svetten lackar och jag trodde aldrig jag skulle komma ur det hela. Två likadana krystningar senare på samma värk är huvudet ute.
Men där trappar värken av. Tur att jag inte vet om det själv, men i typ en minut hänger bebisens huvud utanför helt blå och livlös. Axelpartiet hade satt stopp. J stackarn som står så till att han ser det hela blir helt nipprig. Jag märker på honopm att nu är det now or never. BM tillkallar läkare och folk börjar rusa in.
Vid nästa värk kastar sig en person på min mage och boxar, bokstavligen ut honom. Kallas tydligen också symfuspress. BM sliiiiiiter och drar, hennes armar skaaaaakar och hon svettas värre än värst.
02:23
Schlopp så var han ute.
Han slungades upp på mitt bröst och BM masserar honom till andning, väldigt snabba och intensiva rörelser. Oherregösses vilken guldklimp. Både jag och J är helt i extas. Ögonen tårades och känslan av tidsperspektiv försvann helst. Pappa klippte navelsträngen och sen krystades moderkakan ut. Nu såg don vad som orsakat min "icke vattenavgång". Det finns tydligen två hinnor. Den ena är jätte tunn och ska inte innehålla vatten, men så var fallet. och det var det som läckt ut.
Jag skakar så jag vet inte vad. Tydligen en blandning av adrennalin och mjölksyra. Det känns som om att det är ett tecken på hårt kämpande.. he he
Han får inte ligga kvar länge på magen utan läkarna vill väga honom så fort som möjligt. Bm som själv hade fött en son på 5600g gissade på att det var en bebis på 5000g.
Oh looord vilken pust som drog sig genom rummet när 6050g lästes upp som vikt på vår lilla gosse.
Hur var det möjligt?
För ett barn som väger så mycket så är blodsockernivån jätteviktig... att den inte sjukner under 2,6. och det var det exakta värdet när han kom ut. Så Bm sätter sig på momangen och ger honom extratillägg.
Detta extratillägg skulle ges varannan timme framöver.. och sen övergick det till var tredje timme.
Jag åkte in på operation och J fick gå upp på vårdavdelningen och vänta på mig. Man är ju bra löjlig när man precis fött barn och sen börjar gråta och tycka synd om sig själv när man utsätts för en spinal. ( en spruta i ryggen som bedövar från midjan och neråt.)
Anton blev en riktig snackis på avdelningen... eller ja, på hela BB. Alla ville kolla, känna och klämma.
De flesta läkare, barnmorskor och undersköterskor hade inte varit med om något liknande.. och att han var född den "vanliga" vägen var ju helt fantastiskt, nästan historiskt.
När man såg de andra små bebisarna som rullades runt i de små genomskinliga byttorna så insåg man att vår lille Anton inte var så liten minsann. Fast han käns väldigt väldigt liten för oss ♥
Home Sweet Home
Kom hem i tisdagskväll, då hade både jag och Anton fått ok-stämpeln.
Idag, den fjärde dagen, har mjölken runnit till, och där med basta. Jag önskar jag kunde lägga ut en bild på mina bigga Meloonas, men det kunde verka stötande menade J. Jag tog mig friheten att skicka en bild på tha meloonas till Lisa och hon var tvärsäker på att Dolly Parton skulle vara måttligt avis, asså det är minst 75Q.
För mig är mina bröst inte bröst numera. Enbart mat.
Just nu gör dom mest ont och jag går som en gringo, för jag kan inte ha armarna längs med sidorna.
Men jag är oerhört glad att jag har mat att kunna mata lilleman med, vilken lättnad, äntligen :-)
Livet som tvåbarnsmor är tufft. Elliott har tagit till sig svartsjukerollen, vilket kanske inte är så konstigt när jag numera är tvungen att sätta hans nyfödde bror som nr ett. Vilket alltid varit hans plats.
Jag har endel att jobba på där... jag kallar t.e.x Anton för gubben och pratar om honom som hjärtat.. vilket jag alltid gjort till Elliott också. Han rycker till och tror jag menar honom, men när han inser att det är Anton jag pratar till/med/om så faller en besvikelse över hela hans ansikte. Jag blir själv gråtfärdig bara jag tänker på det.
Han pussar och är väldigt mån om lillebror, men en tjuvnyp ligger nog inte så långt ifrån i vissa lägen... man får hålla koll.
Jag försöker göra mitt bästa, hoppas det är bra nog.
ps.
Jag sitter och filar på förlossningsberättelsen lite från och till när jag har tid :-)
Läget är under kontroll! Nu chillar vi mes...
Läget är under kontroll! Nu chillar vi mest, beredda att åka hem, men vi får se hur det blir med det. För att reda ut några frågetecken så... JA han föddes den vanliga vägen, normal förlossning står det på papperna. Ha ha. Det är flertalet läkare som gjort sig roliga över den saken. Vi ligger nu på en vårdavdelning för min del pga bristningar vid födseln, men hör och häpna det är inte alls lika illa som förra gången! Helt otroligt va? Så såhär i efterhand, föder jag hellre en klimp på 6kg på sju timmar än kämpar ut en 3,9kg klimp på 32timmar. Jag mår så mycket bättre nu än förra gången :-) förlossningsberättelsen kommer sen, I promise! Kram på er
Anton verkar gilla livet utanför magen all...
Anton verkar gilla livet utanför magen alldeles förträffligt Under hans första natt såg han till att bekanta sig med bröstet och mammas hjärtljud och andetag från utanför kroppen. Hela natten låg han som en orm över bröstet med fötterna hängandes på sidorna. INGEN annan ställning funkade för herrn. Hur kan man veta som endygnare exakt vad man vill?? Sömn är inget att tala om, det får vi ta en annan gång. Läkaren har tittat på honom idag och givit honom tummen upp. Jätteskönt! Jag har duschat och kissat, det var mina mål för dagen ;-)
Välkommen till världen lilla Anton! Han ko...
Välkommen till världen lilla Anton! Han kom idag 20/2, kl 02.23. Är 59 cm lång och väger 6050g. Nä jag har inte skrivit fel på vikten. Han är en riktig snackis här på avdelningen :-) jag kan inte förstå hur detta gått till?? Uppdaterar lite eftersom. Hej svejs hälsar Anton!
Jag har slut på kommentarer
"Men tryck ut honom nu då"
"Varför trycker du inte ut honom?"
"Se till att trycka ut honom nu"
"Kan du inte trycka ut honom nån gång"
Nä serru ni.. här går jag och kniper!
Dumt av mig!
Vad tror folk??
I morgon har jag gått över tiden med två veckor...
Jag har slut på ord vad gäller den kommentaren.
En dag, om jag får bestämma
När jag får äran att bestämma helt och hållet, över en lyckad dag som gör mig glad, valde jag följande.
Sovmorgon till ca 11.30
Mumsa på frukostlunchen länge med min J
Sminka mig(faktiskt, kors i taket)
Hämta guldklimpen på dagis
Äta mysmellis i bilen påväg till minimeckat THUNS
Väl på plats var det lite föööör mycket som föll mig/oss i smaken.
Nästa gång vill jag åka dit med stooooora plånboken :-D
Det här är mitt berg av saker som fick hamna i min korg
En ny fresh deo 39:-
Ett nytt smyckeskrin 139:-
En söt hjärtlåda 79:-
Ett bedårande tårt/kakfat 159:-
Ett förkläde 79:-
En vedkorg 259:-
Äntligen hittade jag en pyamas i stl 62, till bebis, med F Ö T T E R! Sooom jag letat. REA 69:-
och regnkläder Tretorn till Elliott 299 :-
(min mage kom visst med på ett hörn här ja) ------>
Sen var det lite annat smått och gott.
Nya bordstabletter
Björnborgkallingar till J
Tröjor till E
Ögonskugga till moi
ahh det var säkert nå mer...
Sen avslutade vi den braiga dagen hemma hos familjen Lundberg/Christiernin där vi blev njudna på god köttgryta med rotfrukter.
Kan en dag bli bättre!??!?!
Nä.
;-)
Lite barn på det här så... vore det ju klockers!
Kom ut nu hjärtat ♥
Nio fina år ♥
Tro det eller ej, men idag är dagen för N I O år sedan, som vi bestämde oss för att gänga oss.
Distansförhållande.. Neeeeeeej, tänkte jag.. men klart värt det ett försök.
Och se hur det blev.
Nu sitter vi här med hus, volvo och barn nummer två på G.
Vem kunde tro det?
Det är du och jag hjärtat! ♥
Träffades 3 Feb 2002
Blev vi tillsammans 17 Februari 2002
Vi båda tog studenten i juni 2003
Åkte vi på vår första långresa tillsammans, Mexico 3 April 2005
I Augusti 05 flyttade vi ihop i vår första lägenhet
Jonas gick ner på knä och friade ♥ i Prag 29 April 2006
Blev gravid ♥ sommaren 2006
Flyttade till en större lägenhet December 2006
Vår son Elliott ♥ föddes 22 Mars 2007
Semestertripp till Kroatien i Augusti 2007
Elliott börjar på dagis och jag börjar jobba på SEAB Augusti 2008
och samtidigt påbörjar Jonas sin Polisutbildning
London- weekend (jonas 25års present) juni 2009
Vi blir husägare ♥ i Juli 2009
Jonas tar examen i Juni 2010
Renoverar köket och börjar på badrummet sommaren 2010
Blev gravid ♥ sommaren 2010
2011 02 17 9 ÅR!
Fortsättning följer.. vi har mycket mer att se fram emot :-)
Undrar när dom här ögonfransarna hade en d...
Undrar när dom här ögonfransarna hade en dejt med mascaran sist!
Lägg av!
Jag vill inte behöva godkänna kommentarerna innan de ska publiceras.
Jag brukar inte bry mig men nu är jag arg så jag skakar i hela kroppen.
Hur kan man tro att jag inte vill ha ut mitt barn NUUU, bara för att jag inte tjatade på om en igångsättning på BB??
Att jag inte vill ha mitt barn "mycket nog" för då hade jag "utstått smärtan".
Jag blir så förbannad.
Överläkaren tyckte att jag var en klok liten dam av en anledning.
Och det är av just den anledningen jag väljer att låta det ske så naturligt som möjligt.
Om man redan öppnat sig och är mogen så har jag inget emot "hjälp" med igångsättningen, men som sagt jag var inte i det stadiet över huvudtaget.
Möjligt att jag som naiv förstföderska hade tryckt på mer... men med en erfarenhet rikare i livet så vet jag att det nog bär med sig mer ont än gott.
Kom tillbaka när du vet vad du pratar om "Miss F"!
Kommentarer jag inte gillar, tas bort! För här bestämmer jag ;-)
Uppdatering kl 23.25:
Lägg ner nu "Miss F"/ "Anonym"
Även fast du bytt namn/alias så har du ändå samma Ipnummer.
Knäppgök!
Hemma från BB utan bebis
Inte blev det någon Hjärtedagsbebis här inte.
Men in till BB bar det.
Och det slutade med en natt på Vårdavdelningen.
Ja, det är faktiskt sant.
Vi åkte in för att dom ville checka att allt var ok. Jag kände mig rätt så lugn i det hela, skulle ju bara bli kollad, få en stämpel på rumpen att allt var ok.. och så såg jag fram emot att se om värkarna jag haft gjort någon nytta.
Det visade sig att jag inte var öppen en millimeter. Inte ens liiite mogen för att föda barn än :-( Gråten satt i halsen. Idag är jag åtta dagar över tiden och varje dag känns dödsdömd.
Vi vart uppkopplade på ett CTG, där barnets hjärtljud registreras tillsammans med mina värkar. Vi reagerade på att hjärtljuden var höga och tyckte det var lite läskigt. Han verkade stressad i magen och bökade på doktonerna som satt fast på magen, det tryckte antagligen en aning. Men inte skulle han reagera sådär på det eller.
Efter en halvtimme kommer dom in och meddelar att dom gjort iordning ett rum till oss uppe på vårdavdelningen för att det här med hjärtfrekvensken måste kollas upp. Han brukar ligga på mellan 144- 154 men låg nu på mellan 185- 190. Och mina sammandragningar kom var 10e minut.
Väl på plats på vårdavdelningen vart vi uppkopplade på nästa kurva ca 2 timmar senare och den visade normalare hjärtljud fast bebben sov. Hur vi än gjorde gick det inte att väcka honom. Isbitar, buff, bonk och stön... you name it. Men nej.
Ingen kurva var exemplarisk och man vill ta ytterligare en lite senare. Klockan var nu runt åtta på kvällen och vi trodde vi skulle få åka hem bara han vaknade.
Jag gick upp och gick lite o pinkade en skvätt. I korridirerna mötte jag den ena mamman och pappan efter den andra som kom och gick med sin lille nyfödde i den rullande genomskinliga blast behållaren. Det var mamma som fött tvillinga i v 37 och jag tror inte att jag sett något sätare i hela mitt liv. Där låg dom och snusade så sött, tätt tätt ihopslingrade i en filt. Det verkligen drooog i mammahjärtat.
Varför får inte jag pussa, nussa, hålla om och krama min lilla krabat jag har i magen?? Det var samma vårdavdelning vi låg på med Elliott efter mina operationer. Hela avdelningen är full med kjejsarsnitt och komplikationer. Så dit vill jag inte tillbaka sen. Helst en vanlig BB avdelning.
Vid nästa CTG reagerade han som en vaken bebis ska och det var frid och fröjd. Men nu var det min värkkurva som "ställde till det" Klockan hade slagit kväller och kvällsvärkarna hade satt igång. Det var vanliga sammandragningar med lite tryck. Men ingen smärta, men dom kom ofta. Jag är ju van... har ju haft det såhär i typ en månads tid. Men den nya doktorn som precis gåt på sitt pass ville att jag skulle stanna för övervakning och se att det inte blev någonting mer av värkarbetet, Typ.
Allt kändes hopplöst... Det klart inte min kropp fattar att just kvällen till ära vore det alldeles ypperligt att sätta igång, Nej nej.
Barnmorskan var i eld och lågor o frågade om jag behövde alvedon och värmekudde. Hon ville verkligen att detta skulle bli THE NIGHT! Men jag tackade nej och suckade för mig själv.. vad gör jag här?
Natten blev förjääävlig. Inte i den bemärkelsen vi alla önskat, tyvärr. Jag kunde inte sova pga bortdomnande ben, sjuuukt sura uppstötningar och fötterna värkte så så in i satan. Vätskan lixom pulserade i takt med pulsen typ. Graviditetsklådan var inte nådig mot mig och gravsnuvan som suttit i sen i julas var där den med.
Efter otaliga pinkturer ut i korridoren somnade jag in vid halv sex och sov till kvart över sju... Jäklar vilka påsar jag hade under ögonen.
Vi fick i oss frukost och nästa CTG kurva togs. Den var prickfri. Värkarna var där men gjorde ingen nytta. Sen var det väntan.. väntan.. väntan... väntan som stod på schemat. Mycket väntan blir det.
Överläkaren kom in på ronden och sa att det såg bra ut nu.
Hon gick in med inställningen att jag barrikerat mig där på sjukhuset och inte tänkte lämna det förrän bebisen var ur kroppen. Folk gör tydligen så??
Men när jag berättat att vi var påväg hem redan igår blev hon lugn. Hon trodde jag begärde igångsättning. Hon tyckte att få låta värkarna sätta igång av sig självt blir mycker mer genomlidligt och komplikationsfriare, och jag tror henne.
Men för att vara på den säkra sidan så gjorde vi ett ultraljud för att se om vattenmängden var ok. Och det var den.
Det betydde så oerhört mycket att få se det lilla livet i magen och se att han mådde bra. Även fastän att man bara såg ena skinkan, lite revben och ett hjärta som slog så var jag hur nöjd och belåten som helst. När barnet är såhär stort så går det inte att få en helkropps bild... man ser bara vissa delar.
Vi packade ihop och gick ut mot bilen. Det saknades lixom någonting... Alla andra lämnade sjukhuset med bebis, men inte vi...
Vi får vänta lite till....
Tack älskling du är världsbäst, hade för allt i världen inte velat göra det här utan dig ♥
Fotografen själv har fångat sin mamma i he...
Fotografen själv har fångat sin mamma i hennes äkta skepnad. Osminkad, ett på tok alldeles för sköna byxor, ett stort linne som precis når över naveln och håret uppsatt e en slarvig knut. Bekvämt! Bekvämt! Bekvämt! :-D han har även lyckats fånga min dimmiga vardag. Jag slumrar mest på heltid nuförtiden och när jag inte gör det går jag och tänker på nästa gång jag ska få chansen att slumra in. Fotograf : Elliott
Happy Valentines day! Jag hade lyxen att v...
Happy Valentines day! Jag hade lyxen att vakna till det här :-D
åh nej du!
Åh nej, här ges inga andra chanser inte, inga tredje, fjärde, femte, eller sjätte heller för den delen! :-P
Hur svårt kan det vara nu, med högst en vecka kvar innan igångsättning?? (lite arg)
Så det så!
Fan va skönt, att här är det jag som bestämmer :-D
När kommer bebisen?
Man kan ju säga så mycket som sååå... att ni är urusla på känsla min vänner ♥
Ungefär lika dålig feeling som lilleman.
Den här veckan är det Allahjärtans dag, min och Js årsdag och kusinens beräknade födelsedag...
Vill han inte ha en egen dag?
Såhär tror ni:
Marita natten mellan 22-23/1
Fru Emma 27/1
Pappan 28/1
Marie 29/1
Bella 29/1
Anna H 31/1
Sanna 31/1
Lajsa 1/2
Hannah 2/2
Mattias 2/2
Bea 2/2
Bettina 3/2
Eva 3/2
Sara 4/2
Lisen 4/2
Madeleine 5/2
Johan 6/2
Anna M 7/2
Hanne 7/2
Madde 8/2
Joss 8/2
Johanna 8/2
Isabelle 9/2
Hanna 10/2
Mickis 10/2
Martina 11/2
Gabriella 11/2
Sophie 13/2
Hille 14/2
Conny 1/5
Fredde 2/5
Fortsätt gissa!! ;-)
Still going strong där inne!
Frukost/lunch framför vännerboxen med älsk...
Frukost/lunch framför vännerboxen med älskling. Skinka är oerhört gott just nu ;-) Fick sova till nästan halv elva idag! Galet utsövd man e nu då!!! Välkommen uuut nuuuu :-D
Dagen till ära
Tänker inte lyfta ett finger.
Jag är toootaly alone. Inga måsten.
Det börjar spritta lite i benen, men om jag då för för mig att ta mig an något så är det heeeelt på mina villkor. Inte för att jag måste, ska eller bör.
Jag tittar på värdelösa program på tvn.
Tre gånger den här veckan har jag gått med Elliott till dagis. Fram och tillbaka. I min värld tyckte jag att det borde gett något som helst resultat men nej nej. S^idag tänker jag hålla mig inne och bara dega.
Kanske, kanske att jag skulle ta tag i Elliotts album...!? hm ska tänka på saken...
Kan ni tänka er. Ju längre jag går över tiden, ju närmare kommer jag Hannahs beräknade födelsedatum. Vad är oddsen att vi skulle föda på samma dag. Jo en på miljonen...
Den tjugonde närmar sig med stormsteg och det är antagligen den dagen jag kommer att bli igångsatt om det nu blir så...
Eller om hon föder innan bf och jag här i dagnarna.
Tänk om kusinerna kommer att födas på samma dag!?
Galet ;-)
Läget
Fullt normalt för en andraföderska enligt bm.
Så igår.
På kvällningen började de första rätt så harmlösa värkarna. Efter att jag lagt E så började jag känna lite mer. Opsan tänkte jag. Det blev lite tätare mellan sammandragningarna och trycket neråt gjorde sig påmindt.
Å ja tackar ja... oj oj oj.... nu händer det grejer tänkte jag.
J började klocka värkarna och dom kom var sjunde minut, på pricken. I hela 5 timmar höll det på. Vankande rörelser började infinna sig och jag var tvungen att börja tänka på andningen.
Vi kollade igenom bb-väskan och kom fram till att allt låg där det skulle.
Vid halv tre tiden hamnade jag i någon sorts sov-vaken-koma. Vaknade vid värkens topp och somnade in innan den han lägga sig.
Klockan halv sex var det dags för kisspaus nr 4. Smärtan hade gått över och det var bara några ynka sammandragningar som still going strong.
Hur ledsen blir man inte?
Unde hela morgonen var jag öm i ryggen och bäckenet. Lilleman sov i magen. Han var väl helt slut stackarn.
Under dagen har jag inte känt en enda liten sammandragning. Vaffan är detta??
Jag gick t.o.m och hämtade Elliott på dagis. Trodde väl i min lilla värld att det skulle bidra till någon sorts smärta.. och ja det gjorde det.. i ljumskarna.
Nu är det kväller. J jobbar natt och kommer hem på morgonkvisten. Men kvällen till ära har jag världens bästa Lisa här. Hon erbjöd sig sitt sällskap och det tackar man inte nej till. Visserligen sover hon så sött i soffan. Men jag hade ärligt talat inte räknat med någonting annat när man 5 dagar i veckan går upp klockan 4 på morgonkvisten. Hua.
Status just nu särhär vid tiotiden är småkänningar. Mest bara sammandragningar. Inga klockbara dock.
Jag säger bara det... måndag... på måndag smäller det!
När kommer bebisen?
Hoppet är det sista som överger en, harjaghört.
Men det är det här jag får som straff.. jag har alltid förmåga att dra lite på saker och ting.
Ha ha ha
Förlossningar har bara ramlat på mig dom senaste dagarna. Jag har sällan råkat hamna på en kanal där det sker förlossningar. Nu har jag hamnat på flera på helt olika kanaler.
Folk föder i uppblåsbara bassänger hemma, massor av akuta kejsarsnitt, tråkigheter och lyckliga stunder.
T.o.m ett program om fängelser innehöll en förlossning. Jag storgrät när hon två dagar senare försökte ta farväl av sin nyfödda bebis, för att återvända till stället bakom galler.
När jag ser allt det där skrikandet, drogandet av lustgasen och geggandet så känns en förlossning väldigt långt borta... inte alls som om jag ska uppleva detta om bara några dagar...
Nu tror iaf jag på en Allahjärtansdagsbebis ♥
Såhär tror ni:
Marita natten mellan 22-23/1
Fru Emma 27/1
Pappan 28/1
Marie 29/1
Bella 29/1
Anna H 31/1
Sanna 31/1
Lajsa 1/2
Hannah 2/2
Mattias 2/2
Bea 2/2
Bettina 3/2
Eva 3/2
Sara 4/2
Lisen 4/2
Madeleine 5/2
Johan 6/2
Anna M 7/2
Hanne 7/2
Madde 8/2
Joss 8/2
Johanna 8/2
Isabelle 9/2
Hanna 10/2
Mickis 10/2
Martina 11/2
Gabriella 11/2
Sophie 13/2
Hille 14/2
Conny 1/5
Fredde 2/5
Fortsätt gissa!! ;-)
Still going strong där inne!
Sveriges mästerkock på tvn och i magen gup...
Sveriges mästerkock på tvn och i magen guppar nu dessa härligheter, tillsammans med typ en halvliter te ;-) Lilla livet i magen verkar trivas alldeles förträffligt och nu tror jag på ett Allahjärtansdags barn! Nästan hoppas lite granna ;-)
När kommer bebisen?
Jag satt och tittade igenom listan lite granna.
Sooooom jag önskar att Madde, Joss å Johanna har rätt! Det betyder att jag bör förberedda mig inför morgondagen ;-)
Rakat benen (faktiskt) - Check
Har för tredje gången acetonat av det rosa nagellacket från fingrarna, tänker nu köra på enbart lite glans - Check
Kollat att tånaglarna bevarat sin rosa glans - Check
Filat fötterna - Check
Kan ni komma på något mer väsentligt såhär innan ansträngningen liknande "vasaloppet"??
Mentalt är jag kankse inte riktigt med på vad som komma skall... det med förlossning och allt.
Jag tar det helst som det kommer.
♥
Såhär tror ni:
Marita natten mellan 22-23/1
Fru Emma 27/1
Pappan 28/1
Marie 29/1
Bella 29/1
Anna H 31/1
Sanna 31/1
Lajsa 1/2
Hannah 2/2
Mattias 2/2
Bea 2/2
Bettina 3/2
Eva 3/2
Sara 4/2
Lisen 4/2
Madeleine 5/2
Johan 6/2
Anna M 7/2
Hanne 7/2
Madde 8/2
Joss 8/2
Johanna 8/2
Isabelle 9/2
Hanna 10/2
Mickis 10/2
Martina 11/2
Gabriella 11/2
Hille 14/2
Conny 1/5
Fredde 2/5
Fortsätt gissa!! ;-)
Still going strong där inne!
The magic date is over
Jag har sagt det förr å jag säger det igen. Min kropp funkar så att det den lägger på sig har den svårt att släppa ifrån sig. Vägrar släppa greppet liksom.
Det har alltid varit så och kommer antagligen att alltid vara så.
Vikten kommer ju inte direkt att rasa av mig utan jag kommer att få kämpa as hell. Och antagligen nu så behåller kroppen bebisen så länge som möjligt.. bara för att... såklart.
Nej jag är inte bitter... jag är jävligt bitter just nu.
Take it or live it!
Idag är det beräknad födelse för lilleman,...
Idag är det beräknad födelse för lilleman, eller storeman, vad vet jag! I natt låg jag som de flesta nätter med förvärkar, otroligt jätte trevligt ska ni veta. Önskar för allt i världen att det skulle bli mer än så till natten. J tyckte dagen behövde lyxas till på annat sätt så han överraskade med chokladpudding med grädde, toppat med lite äppelskivor! rekomenderas! Mums ;-)
Nej, här föds inga barn... Vi bakar semlor...
Nej, här föds inga barn... Vi bakar semlor :-) gigantiska bullar! Gissa vem som rullat ;-) Den ena plåten blir större än den andra. mums säger han, phuu säger jag! Inte lätt att äta lagom här hemma inte. Ha ha
Välkomna
Välkomna alla nya läsare förresten ;-)
90 pers har kommit till bloggen bara senaste två veckorna... kan det ha att göra med att det snart är dags? hihi
Kan ju inte låta bli att undra hur ni hittat hit... jag är ju inte speciellt aktiv i varken min egen eller andras bloggar...
Men kul att ni hittat hit iaf!
Enjoy!
När kommer bebisen?
Det kunde inte passa bättre för oss om bebisen kommer nu mellan fredag-lördag. Elliott ska nämligen med farmor till Västerås och hälsa på sin kära faster o farbror. Han kankse t.o.m kan få henne i värkar, med sin energi ;-)
J jobbar visserligen i natt, men det första kan jag klara själv. Sen när det verkligen sätter igång och det är BB dags.. då får han ta å pallra sig hem.
Sorry, but No sleep for you honey! ;-)
Såhär tror ni:
Marita natten mellan 22-23/1
Fru Emma 27/1
Pappan 28/1
Marie 29/1
Bella 29/1
Anna H 31/1
Sanna 31/1
Lajsa 1/2
Hannah 2/2
Mattias 2/2
Bea 2/2
Bettina 3/2
Eva 3/2
Sara 4/2
Lisen 4/2
Madeleine 5/2
Johan 6/2
Anna M 7/2
Hanne 7/2
Madde 8/2
Joss 8/2
Johanna 8/2
Isabelle 9/2
Hanna 10/2
Mickis 10/2
Martina 11/2
Gabriella 11/2
Hille 14/2
Conny 1/5
Fredde 2/5
Fortsätt gissa!! ;-)
Still going strong där inne!
Dvala
Sover-äter-vilar-tupplur-äter-vilar-sover.
Det är min vardag.
(Ja, förutom Elliotts dagsrutiner då, när han kommer hem från dagis)
Nu i två dagar har jag inte behövt lämna på dagis, vilket betyder otroligt mycket för mitt välmående. Men hämtat har jag gjort. Lilla lilla minsta ansträngning får pulsen att rusa och jag flämtar som om jag sprungit en halv mil.
Kära svärmor rekomenderar promenader och dylikt. Hon förstår att det tar emot men det är ju som hon säger... man kan inte vila till sig krafter till ett vasalopp... i flera veckor.
Nej det går inte. Igår innan jag tog mig till dagis försökte jag mig på att traska en bit. Vi bor i en liten sluttning... vilket innbär att man antingen går uppför backen eller nerför när man lämnar vårat hus. Eftersom att det var snooooorhalt ute så valde jag att traska nerför, enklast tänkte jag. Jag han tre hus ner innan jag insåg att det var lönlöst. På den lilla biten jag hasat mig fram på isen hade jag varit näräa att vurpa två gånger och ljumskarna skrek när fötterna gled isär.
Ok! Mission att ta sig upp började.
Det hade gått bättre om inte gruset flyttat på sig/glidit undan när man satte ner foten.
Shitta-balitta, va halt det var.
Det var min lilla promenix det.
Frustrerande och Pinsamt!
Idag varnade J mig att försöka mig på promenader. Han hade fått åka ett extra varv med bilen för att han inte hade kunnat backa in på uppfarten. Rena isgatan.
Nej en lårbensfraktur på det här vora väl la kanske inge vidare.
Nä, vad sägs om att tvätta fönsterna?? Finns det andra inomhus aktiviteter ni kan rekomendera svettpärlor av? För att trycka igång det hela menar jag...
Förra gången skurade jag badrummet i lägenheten. Golv, väggar och porslin. Vände t.o.m badkaret rätt. Jäkla vackert det blev! Men nu är det redan gjort här surru.
Tips? någon?
Uppdatering:
Direkt efter att jag publicerat inlägget så klär jag på mig för att hämta Elliott på dagis. Ska bara runda tomten och sätta mig i bilen.
Vid brevlådan hasar jag mig ut på vägen. Fllllooooooooooopp! Så ligger jag på backen.
Aj aj aj aj. Jag tog emot mig med höften.
Hur kommer en flodko upp som ligger på rygg och sprattlar?
Jo, hon måste vrida sig åt ena hållet, sätta knäet i backen och hiva sig upp.
Jag var dyngsur.
Istället för att sätta mig i bilen klev jag upp och la mig i badet. Bäst att mjuka upp delarna så att dom inte stelnar tänkte jag.
I kom jag. Men knappt ur.
Nu är jag ändå stelare än stelast och J jobbar kväll... yippie!
Min sambo
J bakade faktiskt negerbollar här om dagen, kors i taket.
Det händer, men det är sällan. Själv tycker han att han bakar rätt så ofta... si sådär en gång i halvåret. Och när han väl lägger manken till så blir det oftast med bra resultat ;-)
Själva smeten gick ju lugnt o fridfullt tillväga... Elliott hjälpte så gärna till. Jag själv stod och skar upp en fruktsallad vid sidan av.
"Glöm inte att sätta på kaffet så att det hinner svalna", rekomenderar jag.
"Jag ska inte ha något kaffe i mina", svär han lite lätt.
"Va? äre sant? Det är ju det som sätter hela smaken", säger jag med lite lät darr på rösten.
"Nej, jag har väl i lite vatten eller nått", får jag tillbaka.
Då inser jag att det är latheten som talat. Enbart lathet. Jag erbjuder mig sätta på några koppar och liiiiiiite svordommar och morrningar senare över att det måste svalna, går han med på det. Koppen med det färdiga kaffet hinner stå i kallt vattenbad i nästan 10 minuter. Sen hade tålamodet runnit över och havregrynen fick smaka på pissljummet kaffe.
Vanligtvis ska väl smeten stå i kylskåpet en stund för att bli lite fastare i formen och mer rullbara...
men nejdå.. det hade inte Mr tid med.. så han började rulla.
Den första blir liiite större än vanligt.. bara för att han ville ha dom så, liiiiite större, för att han tycker mina är för små.
Men efter 3-4 stycken (se bilden! på fatet tillhöger) sen blir dom helt plötsligt 3 gånger så stora och GIGANTISKA!!
Där har tålamodet tagit slut totalt och han gör ca 17 stycken på två satser.... ha ha ha
Jag är glad att han försöker iaf ;-) och smaken var det inge fel på.
Alla är vi olika och du får mig att skratta alltför ofta!
Jag älskar dig! ♥
åhneeej
Nu har jag börjat ånga mig.
Drömmar kommer och drömmar går.
Varför är det de mest elaka som består??
Mitt i födande-proceduren rusar det in en svartklädd man eller kvinna, med bomber överallt, skjuter ner sköterskorna och är påväg mot J. J som kastat sig fram och är precis påväg att ta emot lillen och han blir skjuten i ryggen. Jag får upp bebben på magen och sen blöder jag tills det svartnar... och så vaknar jag.
Två nätter i rad har denna mardröm utspelat sig.
Nu är det inte så att jag tror att någon kommer att bli skjuten eller så.. nej nej... utan detta är bara ett tecken på att hjärnan bearbetar hemska händelser... som jag är medveten om k a n ske.
Tankarna virvlar mest kring komplikationer...
Fuck! jag ville verkligen inte hinna komma hit innan det var dags. Nu oroar jag mig sjuuuukt mycket.
Det var en annan sak förra gången. Då hade jag ingen aning om vad jag gav mig in i egentligen. Visst kunde man ana.. men inte riktigt veta.
Tänk om min kropp sviker mig? Att jag inte orkar.
Själva smärtan känns ok, man vet att utav den sker det något gott och det går över :-) och jag vill absolut inte bli snittad, det är en av mina fasor. Jag vill kunna röra mig och må bra ganska snabbt efteråt.
Jag önskar det fanns en av och påknapp när det gäller tankar.. eller varför inte få en elektrisk stöt när tankarna vandrar iväg med en såhär...!?
När kommer bebisen?
En efter en får jag stryka... sorry asså, ingen är bittrare än jag.
M E N detta betyder ju att dagen D närmar sig...
Jag själv tror den 6 eller 7, så till helgen förhoppningsvis.
Såhär tror ni:
Marita natten mellan 22-23/1
Fru Emma 27/1
Pappan 28/1
Marie 29/1
Bella 29/1
Anna H 31/1
Sanna 31/1
Lajsa 1/2
Hannah 2/2
Mattias 2/2
Bea 2/2
Sara 4/2
Bettina 3/2
Eva 3/2
Lisen 4/2
Madeleine 5/2
Johan 6/2
Anna M 7/2
Madde 8/2
Joss 8/2
Johanna 8/2
Isabelle 9/2
Hanna 10/2
Mickis 10/2
Gabriella 11/2
Hille 14/2
Conny 1/5
Fredde 2/5
Fortsätt gissa!! ;-)
Still going strong där inne!
