Med ett öga för foto

Hela lördagen var jag ledsen och arg.
Jag ville verkligen inte bli igångsatt. Jag bad så innerligt gärna om att få låta det ske av sig självt.
Och Vips!

Innan middagen tog jag och Elliott ett bad. Vi busade med skum och hade oss. Han fick ju en väldigt liten del av badkaret som man säger så. ha ha Men han nöjde sig med det.

19:00
J hade lagat mat.
Mitt i tuggan säger det "kluck kluck" och vatten började rinna längs med benet. Jag ställer mig upp hastigt och konstaterar att det verkligen är så. "Hjälp, vattnet går" säger jag och rusar in på toaletten.
Mer vatten kommer och jag ringer förlossningen. Dom frågar vad vattnet har för färg och när jag tittar efter så märker jag att vi har ju såndär aquafresh i toaletten som gör vattnet blått.
Dom ville att jag skulle komma in på en koll.
Koll??
Jag åker väl inte 7 mil för att konstatera om det är vattenavgång eller ej. och sen åker hem igen!? Värkarna hade ju inte satt igång än och jag propsade på att få stanna hemma ytterligare någon timme för att se om det kommer igång eller ej. Vi bestämde oss för att jag skulle höra av mig om två timmar.

19:20
Mattias och Johanna kliver innanför dörren.
Jag meddelar att vattnet precis gått men att dom väldigt gärna får stanna ändå för annars hade jag bara suttit och trummat med fingrarna och väntat på värkar. Alltid trevligt med sällskap! :-)
Mattias och J åker iväg och tankar bilen och handlar lite gott. Johanna, jag och Elliott sätter oss i tv soffan.

19:35
Första värken klockas... 7 minuters mellanrum.
Herrarna kliver innanför dörren lagom till att melodifestivalen börjar och än så länge "känner jag bara av" trycket. Men en timme senare kan jag knappt sitta still i soffan. Jäklar vad det dragit igång... nu är det ca 4 minuter mellan värkarna.

21:30
Jag kan inte säga att jag hängt med någe vidare när det gäller lördagens tävlande i melodifestivalen. Men en sak är säker, det börjar gå upp för mig att snart ska föda barn. Jag ringer förlossningen och meddelar att vi kommer in inom några timmar. Värkarna tilltar och jag inser att vi nog måste in lite snabbare än så.

22:15
J springer runt och panikpackar ihop lite isistaminutensaker, värmer värmedynan och ser till att vätesskyddet täcker hela sätet. Andningen blir viktig och min enda livlina i bilen. Nu känns det ordentligt. Jag försöker att inte lägga mig i Js bilkörning, men han hade en tendens att öka farten mitt i min värk och då blir jag ännu mer stressad. Konstapel som han är har han lärt sig ett och annat om stresshantering märker jag. Känns tryggt. Men det är ju alltid en annan sak när det gäller nära och kära, det går ju itne att komma ifrån.

22:50
stiger vi in på BB.
CTG-kurvan kopplas på och värkarna tilltar än mer. Hjärtljuden på lilleman ser bra ut och värkarna kommer tätt. Jag undersöks och vi kommer fram till att vattnet inte alls gått?? Men wtf?? Bm ser ju själv att det läcker vatten, men att hinnan är fortfarande jätte stor. Konstigt.
HÖR OCH HÄPNA! Jag är 7-8 cm ÖPPEN! REDAN! Jag vart så lycklig att jag bara ville slänga mig i armarna på J och gråta en skvätt. Men nu fanns det inte tid för det. (Misstanke om stor bebis, står det i journalen)

Jag kände på en gång att barnmorskan och jag var helt inne på samma spår. Vi var så lika på något sätt. Hon var rakt fram i allt. Snabba puckar och ärlig. Eftersom att jag vid förra förlossningen fått en hel del sytt efteråt så var det viktigt att vi sammarbetade och saker och ting fick inte gå för fort fram.

Hon frågar om jag funderat något på EDAn. Det är nu eller aldrig och jag väljer aldrig. Vilket visade sig vara ett väldigt viktigt beslut senare...

Förlossningsförlopp

23:30
Får lustgas.
Värkarna ändrar karaktär och jag försvinner in i dimman. Jag verkligen kääämpar mig igenom värkarna. Herrejösses att jag satt mig i den här situaitonen igen. Jag kunde inte förstååå.

00:15
Värkarna ökar och blir längre. Bm frågar om jag vill testa en annan ställning. Jag funderar lite förvirrat en stund hur i hela fridens dar det ska gå till... och tackar sen nej. Vilket också det senare skulle visa sig var ett riktigt viktigt men bra beslut...
Lustgasen höjs en aning och jag hinner knappt ur ena dimman innan det är dags för nästa.
Jag kommer så väl ihåg en speciell händelse. Allt snurrar och jag har legat i dimman för länge. J sitter bredvid mig och håller i CTGn som inte vill sitta på sin plats. Jag vänder mig till honom och ALLT går i slowmotion.
"Jaaaag måååååååsteee kräääääkaaaaas", får jag fram. J studsar upp, letar lite panikartat efter en påse. Jag visste ju precis vart de befann sig men fick lixom inte fram ett ord. Tillslut "dom hääääänger påååå vääääggeeeen". Han han precis fram i tid. Oj oj oj, här hade det kalasats godis.
BM kommer in och jag får en liten utskällning för att jag överanvänder lustgasen.

01:10
vänder dom mig på sidan. Får ligga med ansiktet mot J och jag känner ett enormt stöd från honom. Skalpeltrod kopplas på bebis huvud och trycket neråt sätter fart. Här går även vattnet som mer eller mindre foooorsar ut.

01.30
börjar jag krysta i sittandes ställning. Jag fuskade till en början och försökte smita undan genom att andas mig igenom värkarna istället för att ta hjälp utav dom. Det här var givetvis inget jag gjorde medvetet, det var bm som kom på mig och fick mig att hitta rätt.
J får order om att ta veck lustgasen från mig så att jag verkligen kan vara på top i sammarbetet. Precis när jag känner att väääärldens värk är på g tar han bort den. Jag inser att detta är på liv och död. OM jag inte får tillgång till den där himelska masken inom sekunder så kommer jag att dö. Jag var nästintill hundra på det. Så för en millisekund tyckte jag att det var heeelt ok att hugga efter min käre sambos hand med lustgasen i. Jag fick aldrig ett bittag men jag antar att det var min avsikt för tillfället så att han skulle släppa masken. men nej. Nu såhär efteråt kan jag skämmas, men J insåg att jag inte var i mina sinnesfulla bruk och kan skratta åt det idag.

02.00
Långsam process, kommer knappt någon vart för att värkarna enbart håller i sig i 45sek. Värkstimulerande drop sätts in och BM tackade gud för att jag tackat nej till EDAn innan. Den förkortar oftast värkarna av sig självt.
Ingen lustgas nu och eftersom jag haft krystvärkar ett tag nu så börjar krafterna tryta. Jag hör hur BM påminner mig... Ner med rumpan, isär med benen och tryyyyyyck pååå! Allt detta låter logiskt, men att få ihop allt och koordinera saker och ting när man har sån smärta är i n t e a piece a cake.
En till BM ropas in och jag får hjälp att hålla benen isär i hållarna. Naturligt är ju att dra ihop benen när man trycker på för att få bästa kraft, men så var inte spelreglerna här.
Nu har jag J på vänstersidan som håller emot mitt ben och håller mig kring nacken med hela armen för att hjälpa mig framåt och krysta. En undersköterska och BM nr 2 på andra benet. Och BM nr1 rakt framför mig.

BM sliter och drar i "öppningen" med båda händerna för att pressa på värkarna och för att minska risken för bristningar. Det gjode så saaaaatans ont. Jag minns flera gånger hur istället för att använda kraften till att krysta, skriiiiiiiiker ut smärtan... och missar den chansen att pucha på. Jag kommer ihåg att jag frågade BM om det verkligen skaaaaa göra såhär ont. och jaaaa det skulle det.
Mitt i det hela stirrar BM in i mina ögon och säger stooopp. Nu får du inte krysta. Saaakta saaaakta.
Hur jag lyckades vette fasiken. Jag flåsade med henne för att stanna upp det hela så att inte allt skulle bista.
Sen fortsatte vi igen...

När jag hörde Js "kom igen nu gumman" emellanåt, mitt i värken kunde jag känna hur jag fick lite extra kraft och verkligen tryyyyyyyckte på. Han betydde så otroligt mycket under hela förlossningen. Vad hade jag gjort utan honom?

02:15
Den värkstimulerande droppen gör värkan och nu får jag plats med ännu en krystning per värk. Men barnet sitter lixom fast. Huuuuur jag än trycker så kommer huvudet ut lite grann och sen sjunker det in igen. Jag märker vissa viskningar och jag undrar vad det handlar om. BM meddelar att om det här inte går på två värkar till måste sugklockan in. NEEEEEEEEEEEJ! INTE DEN! Jag gör vaaaaaaaaaaad som helst, inte sugklockan!
Vräken efter det tar jag i för kung och fosterland. Jag kämpar så att svetten lackar och jag trodde aldrig jag skulle komma ur det hela. Två likadana krystningar senare på samma värk är huvudet ute.
Men där trappar värken av. Tur att jag inte vet om det själv, men i typ en minut hänger bebisens huvud utanför helt blå och livlös. Axelpartiet hade satt stopp. J stackarn som står så till att han ser det hela blir helt nipprig. Jag märker på honopm att nu är det now or never. BM tillkallar läkare och folk börjar rusa in.
Vid nästa värk kastar sig en person på min mage och boxar, bokstavligen ut honom. Kallas tydligen också symfuspress. BM sliiiiiiter och drar, hennes armar skaaaaakar och hon svettas värre än värst.

02:23
Schlopp så var han ute.
Han slungades upp på mitt bröst och BM masserar honom till andning, väldigt snabba och intensiva rörelser. Oherregösses vilken guldklimp. Både jag och J är helt i extas. Ögonen tårades och känslan av tidsperspektiv försvann helst. Pappa klippte navelsträngen och sen krystades moderkakan ut. Nu såg don vad som orsakat min "icke vattenavgång". Det finns tydligen två hinnor. Den ena är jätte tunn och ska inte innehålla vatten, men så var fallet. och det var det som läckt ut.

Jag skakar så jag vet inte vad. Tydligen en blandning av adrennalin och mjölksyra. Det känns som om att det är ett tecken på hårt kämpande.. he he

Han får inte ligga kvar länge på magen utan läkarna vill väga honom så fort som möjligt. Bm som själv hade fött en son på 5600g gissade på att det var en bebis på 5000g.
Oh looord vilken pust som drog sig genom rummet när 6050g lästes upp som vikt på vår lilla gosse.
Hur var det möjligt?
För ett barn som väger så mycket så är blodsockernivån jätteviktig... att den inte sjukner under 2,6. och det var det exakta värdet när han kom ut. Så Bm sätter sig på momangen och ger honom extratillägg.
Detta extratillägg skulle ges varannan timme framöver.. och sen övergick det till var tredje timme.

Jag åkte in på operation och J fick gå upp på vårdavdelningen och vänta på mig. Man är ju bra löjlig när man precis fött barn och sen börjar gråta och tycka synd om sig själv när man utsätts för en spinal. ( en spruta i ryggen som bedövar från midjan och neråt.)

---

Anton blev en riktig snackis på avdelningen... eller ja, på hela BB.  Alla ville kolla, känna och klämma.
De flesta läkare, barnmorskor och undersköterskor hade inte varit med om något liknande.. och att han var född den "vanliga" vägen var ju helt fantastiskt, nästan historiskt.
När man såg de andra små bebisarna som rullades runt i de små genomskinliga byttorna så insåg man att vår lille Anton inte var så liten minsann. Fast han käns väldigt väldigt liten för oss ♥