Förlossningsberättelse
Jag ville verkligen inte bli igångsatt. Jag bad så innerligt gärna om att få låta det ske av sig självt.
Och Vips!
Innan middagen tog jag och Elliott ett bad. Vi busade med skum och hade oss. Han fick ju en väldigt liten del av badkaret som man säger så. ha ha Men han nöjde sig med det.
19:00
J hade lagat mat.
Mitt i tuggan säger det "kluck kluck" och vatten började rinna längs med benet. Jag ställer mig upp hastigt och konstaterar att det verkligen är så. "Hjälp, vattnet går" säger jag och rusar in på toaletten.
Mer vatten kommer och jag ringer förlossningen. Dom frågar vad vattnet har för färg och när jag tittar efter så märker jag att vi har ju såndär aquafresh i toaletten som gör vattnet blått.
Dom ville att jag skulle komma in på en koll.
Koll??
Jag åker väl inte 7 mil för att konstatera om det är vattenavgång eller ej. och sen åker hem igen!? Värkarna hade ju inte satt igång än och jag propsade på att få stanna hemma ytterligare någon timme för att se om det kommer igång eller ej. Vi bestämde oss för att jag skulle höra av mig om två timmar.
19:20
Mattias och Johanna kliver innanför dörren.
Jag meddelar att vattnet precis gått men att dom väldigt gärna får stanna ändå för annars hade jag bara suttit och trummat med fingrarna och väntat på värkar. Alltid trevligt med sällskap! :-)
Mattias och J åker iväg och tankar bilen och handlar lite gott. Johanna, jag och Elliott sätter oss i tv soffan.
19:35
Första värken klockas... 7 minuters mellanrum.
Herrarna kliver innanför dörren lagom till att melodifestivalen börjar och än så länge "känner jag bara av" trycket. Men en timme senare kan jag knappt sitta still i soffan. Jäklar vad det dragit igång... nu är det ca 4 minuter mellan värkarna.
21:30
Jag kan inte säga att jag hängt med någe vidare när det gäller lördagens tävlande i melodifestivalen. Men en sak är säker, det börjar gå upp för mig att snart ska föda barn. Jag ringer förlossningen och meddelar att vi kommer in inom några timmar. Värkarna tilltar och jag inser att vi nog måste in lite snabbare än så.
22:15
J springer runt och panikpackar ihop lite isistaminutensaker, värmer värmedynan och ser till att vätesskyddet täcker hela sätet. Andningen blir viktig och min enda livlina i bilen. Nu känns det ordentligt. Jag försöker att inte lägga mig i Js bilkörning, men han hade en tendens att öka farten mitt i min värk och då blir jag ännu mer stressad. Konstapel som han är har han lärt sig ett och annat om stresshantering märker jag. Känns tryggt. Men det är ju alltid en annan sak när det gäller nära och kära, det går ju itne att komma ifrån.
22:50
stiger vi in på BB.
CTG-kurvan kopplas på och värkarna tilltar än mer. Hjärtljuden på lilleman ser bra ut och värkarna kommer tätt. Jag undersöks och vi kommer fram till att vattnet inte alls gått?? Men wtf?? Bm ser ju själv att det läcker vatten, men att hinnan är fortfarande jätte stor. Konstigt.
HÖR OCH HÄPNA! Jag är 7-8 cm ÖPPEN! REDAN! Jag vart så lycklig att jag bara ville slänga mig i armarna på J och gråta en skvätt. Men nu fanns det inte tid för det. (Misstanke om stor bebis, står det i journalen)
Jag kände på en gång att barnmorskan och jag var helt inne på samma spår. Vi var så lika på något sätt. Hon var rakt fram i allt. Snabba puckar och ärlig. Eftersom att jag vid förra förlossningen fått en hel del sytt efteråt så var det viktigt att vi sammarbetade och saker och ting fick inte gå för fort fram.
Hon frågar om jag funderat något på EDAn. Det är nu eller aldrig och jag väljer aldrig. Vilket visade sig vara ett väldigt viktigt beslut senare...
Förlossningsförlopp
23:30
Får lustgas.
Värkarna ändrar karaktär och jag försvinner in i dimman. Jag verkligen kääämpar mig igenom värkarna. Herrejösses att jag satt mig i den här situaitonen igen. Jag kunde inte förstååå.
00:15
Värkarna ökar och blir längre. Bm frågar om jag vill testa en annan ställning. Jag funderar lite förvirrat en stund hur i hela fridens dar det ska gå till... och tackar sen nej. Vilket också det senare skulle visa sig var ett riktigt viktigt men bra beslut...
Lustgasen höjs en aning och jag hinner knappt ur ena dimman innan det är dags för nästa.
Jag kommer så väl ihåg en speciell händelse. Allt snurrar och jag har legat i dimman för länge. J sitter bredvid mig och håller i CTGn som inte vill sitta på sin plats. Jag vänder mig till honom och ALLT går i slowmotion.
"Jaaaag måååååååsteee kräääääkaaaaas", får jag fram. J studsar upp, letar lite panikartat efter en påse. Jag visste ju precis vart de befann sig men fick lixom inte fram ett ord. Tillslut "dom hääääänger påååå vääääggeeeen". Han han precis fram i tid. Oj oj oj, här hade det kalasats godis.
BM kommer in och jag får en liten utskällning för att jag överanvänder lustgasen.
01:10
vänder dom mig på sidan. Får ligga med ansiktet mot J och jag känner ett enormt stöd från honom. Skalpeltrod kopplas på bebis huvud och trycket neråt sätter fart. Här går även vattnet som mer eller mindre foooorsar ut.
01.30
börjar jag krysta i sittandes ställning. Jag fuskade till en början och försökte smita undan genom att andas mig igenom värkarna istället för att ta hjälp utav dom. Det här var givetvis inget jag gjorde medvetet, det var bm som kom på mig och fick mig att hitta rätt.
J får order om att ta veck lustgasen från mig så att jag verkligen kan vara på top i sammarbetet. Precis när jag känner att väääärldens värk är på g tar han bort den. Jag inser att detta är på liv och död. OM jag inte får tillgång till den där himelska masken inom sekunder så kommer jag att dö. Jag var nästintill hundra på det. Så för en millisekund tyckte jag att det var heeelt ok att hugga efter min käre sambos hand med lustgasen i. Jag fick aldrig ett bittag men jag antar att det var min avsikt för tillfället så att han skulle släppa masken. men nej. Nu såhär efteråt kan jag skämmas, men J insåg att jag inte var i mina sinnesfulla bruk och kan skratta åt det idag.
02.00
Långsam process, kommer knappt någon vart för att värkarna enbart håller i sig i 45sek. Värkstimulerande drop sätts in och BM tackade gud för att jag tackat nej till EDAn innan. Den förkortar oftast värkarna av sig självt.
Ingen lustgas nu och eftersom jag haft krystvärkar ett tag nu så börjar krafterna tryta. Jag hör hur BM påminner mig... Ner med rumpan, isär med benen och tryyyyyyck pååå! Allt detta låter logiskt, men att få ihop allt och koordinera saker och ting när man har sån smärta är i n t e a piece a cake.
En till BM ropas in och jag får hjälp att hålla benen isär i hållarna. Naturligt är ju att dra ihop benen när man trycker på för att få bästa kraft, men så var inte spelreglerna här.
Nu har jag J på vänstersidan som håller emot mitt ben och håller mig kring nacken med hela armen för att hjälpa mig framåt och krysta. En undersköterska och BM nr 2 på andra benet. Och BM nr1 rakt framför mig.
BM sliter och drar i "öppningen" med båda händerna för att pressa på värkarna och för att minska risken för bristningar. Det gjode så saaaaatans ont. Jag minns flera gånger hur istället för att använda kraften till att krysta, skriiiiiiiiker ut smärtan... och missar den chansen att pucha på. Jag kommer ihåg att jag frågade BM om det verkligen skaaaaa göra såhär ont. och jaaaa det skulle det.
Mitt i det hela stirrar BM in i mina ögon och säger stooopp. Nu får du inte krysta. Saaakta saaaakta.
Hur jag lyckades vette fasiken. Jag flåsade med henne för att stanna upp det hela så att inte allt skulle bista.
Sen fortsatte vi igen...
När jag hörde Js "kom igen nu gumman" emellanåt, mitt i värken kunde jag känna hur jag fick lite extra kraft och verkligen tryyyyyyyckte på. Han betydde så otroligt mycket under hela förlossningen. Vad hade jag gjort utan honom?
02:15
Den värkstimulerande droppen gör värkan och nu får jag plats med ännu en krystning per värk. Men barnet sitter lixom fast. Huuuuur jag än trycker så kommer huvudet ut lite grann och sen sjunker det in igen. Jag märker vissa viskningar och jag undrar vad det handlar om. BM meddelar att om det här inte går på två värkar till måste sugklockan in. NEEEEEEEEEEEJ! INTE DEN! Jag gör vaaaaaaaaaaad som helst, inte sugklockan!
Vräken efter det tar jag i för kung och fosterland. Jag kämpar så att svetten lackar och jag trodde aldrig jag skulle komma ur det hela. Två likadana krystningar senare på samma värk är huvudet ute.
Men där trappar värken av. Tur att jag inte vet om det själv, men i typ en minut hänger bebisens huvud utanför helt blå och livlös. Axelpartiet hade satt stopp. J stackarn som står så till att han ser det hela blir helt nipprig. Jag märker på honopm att nu är det now or never. BM tillkallar läkare och folk börjar rusa in.
Vid nästa värk kastar sig en person på min mage och boxar, bokstavligen ut honom. Kallas tydligen också symfuspress. BM sliiiiiiter och drar, hennes armar skaaaaakar och hon svettas värre än värst.
02:23
Schlopp så var han ute.
Han slungades upp på mitt bröst och BM masserar honom till andning, väldigt snabba och intensiva rörelser. Oherregösses vilken guldklimp. Både jag och J är helt i extas. Ögonen tårades och känslan av tidsperspektiv försvann helst. Pappa klippte navelsträngen och sen krystades moderkakan ut. Nu såg don vad som orsakat min "icke vattenavgång". Det finns tydligen två hinnor. Den ena är jätte tunn och ska inte innehålla vatten, men så var fallet. och det var det som läckt ut.
Jag skakar så jag vet inte vad. Tydligen en blandning av adrennalin och mjölksyra. Det känns som om att det är ett tecken på hårt kämpande.. he he
Han får inte ligga kvar länge på magen utan läkarna vill väga honom så fort som möjligt. Bm som själv hade fött en son på 5600g gissade på att det var en bebis på 5000g.
Oh looord vilken pust som drog sig genom rummet när 6050g lästes upp som vikt på vår lilla gosse.
Hur var det möjligt?
För ett barn som väger så mycket så är blodsockernivån jätteviktig... att den inte sjukner under 2,6. och det var det exakta värdet när han kom ut. Så Bm sätter sig på momangen och ger honom extratillägg.
Detta extratillägg skulle ges varannan timme framöver.. och sen övergick det till var tredje timme.
Jag åkte in på operation och J fick gå upp på vårdavdelningen och vänta på mig. Man är ju bra löjlig när man precis fött barn och sen börjar gråta och tycka synd om sig själv när man utsätts för en spinal. ( en spruta i ryggen som bedövar från midjan och neråt.)
Anton blev en riktig snackis på avdelningen... eller ja, på hela BB. Alla ville kolla, känna och klämma.
De flesta läkare, barnmorskor och undersköterskor hade inte varit med om något liknande.. och att han var född den "vanliga" vägen var ju helt fantastiskt, nästan historiskt.
När man såg de andra små bebisarna som rullades runt i de små genomskinliga byttorna så insåg man att vår lille Anton inte var så liten minsann. Fast han käns väldigt väldigt liten för oss ♥
Hemma från BB utan bebis
Inte blev det någon Hjärtedagsbebis här inte.
Men in till BB bar det.
Och det slutade med en natt på Vårdavdelningen.
Ja, det är faktiskt sant.
Vi åkte in för att dom ville checka att allt var ok. Jag kände mig rätt så lugn i det hela, skulle ju bara bli kollad, få en stämpel på rumpen att allt var ok.. och så såg jag fram emot att se om värkarna jag haft gjort någon nytta.
Det visade sig att jag inte var öppen en millimeter. Inte ens liiite mogen för att föda barn än :-( Gråten satt i halsen. Idag är jag åtta dagar över tiden och varje dag känns dödsdömd.
Vi vart uppkopplade på ett CTG, där barnets hjärtljud registreras tillsammans med mina värkar. Vi reagerade på att hjärtljuden var höga och tyckte det var lite läskigt. Han verkade stressad i magen och bökade på doktonerna som satt fast på magen, det tryckte antagligen en aning. Men inte skulle han reagera sådär på det eller.
Efter en halvtimme kommer dom in och meddelar att dom gjort iordning ett rum till oss uppe på vårdavdelningen för att det här med hjärtfrekvensken måste kollas upp. Han brukar ligga på mellan 144- 154 men låg nu på mellan 185- 190. Och mina sammandragningar kom var 10e minut.
Väl på plats på vårdavdelningen vart vi uppkopplade på nästa kurva ca 2 timmar senare och den visade normalare hjärtljud fast bebben sov. Hur vi än gjorde gick det inte att väcka honom. Isbitar, buff, bonk och stön... you name it. Men nej.
Ingen kurva var exemplarisk och man vill ta ytterligare en lite senare. Klockan var nu runt åtta på kvällen och vi trodde vi skulle få åka hem bara han vaknade.
Jag gick upp och gick lite o pinkade en skvätt. I korridirerna mötte jag den ena mamman och pappan efter den andra som kom och gick med sin lille nyfödde i den rullande genomskinliga blast behållaren. Det var mamma som fött tvillinga i v 37 och jag tror inte att jag sett något sätare i hela mitt liv. Där låg dom och snusade så sött, tätt tätt ihopslingrade i en filt. Det verkligen drooog i mammahjärtat.
Varför får inte jag pussa, nussa, hålla om och krama min lilla krabat jag har i magen?? Det var samma vårdavdelning vi låg på med Elliott efter mina operationer. Hela avdelningen är full med kjejsarsnitt och komplikationer. Så dit vill jag inte tillbaka sen. Helst en vanlig BB avdelning.
Vid nästa CTG reagerade han som en vaken bebis ska och det var frid och fröjd. Men nu var det min värkkurva som "ställde till det" Klockan hade slagit kväller och kvällsvärkarna hade satt igång. Det var vanliga sammandragningar med lite tryck. Men ingen smärta, men dom kom ofta. Jag är ju van... har ju haft det såhär i typ en månads tid. Men den nya doktorn som precis gåt på sitt pass ville att jag skulle stanna för övervakning och se att det inte blev någonting mer av värkarbetet, Typ.
Allt kändes hopplöst... Det klart inte min kropp fattar att just kvällen till ära vore det alldeles ypperligt att sätta igång, Nej nej.
Barnmorskan var i eld och lågor o frågade om jag behövde alvedon och värmekudde. Hon ville verkligen att detta skulle bli THE NIGHT! Men jag tackade nej och suckade för mig själv.. vad gör jag här?
Natten blev förjääävlig. Inte i den bemärkelsen vi alla önskat, tyvärr. Jag kunde inte sova pga bortdomnande ben, sjuuukt sura uppstötningar och fötterna värkte så så in i satan. Vätskan lixom pulserade i takt med pulsen typ. Graviditetsklådan var inte nådig mot mig och gravsnuvan som suttit i sen i julas var där den med.
Efter otaliga pinkturer ut i korridoren somnade jag in vid halv sex och sov till kvart över sju... Jäklar vilka påsar jag hade under ögonen.
Vi fick i oss frukost och nästa CTG kurva togs. Den var prickfri. Värkarna var där men gjorde ingen nytta. Sen var det väntan.. väntan.. väntan... väntan som stod på schemat. Mycket väntan blir det.
Överläkaren kom in på ronden och sa att det såg bra ut nu.
Hon gick in med inställningen att jag barrikerat mig där på sjukhuset och inte tänkte lämna det förrän bebisen var ur kroppen. Folk gör tydligen så??
Men när jag berättat att vi var påväg hem redan igår blev hon lugn. Hon trodde jag begärde igångsättning. Hon tyckte att få låta värkarna sätta igång av sig självt blir mycker mer genomlidligt och komplikationsfriare, och jag tror henne.
Men för att vara på den säkra sidan så gjorde vi ett ultraljud för att se om vattenmängden var ok. Och det var den.
Det betydde så oerhört mycket att få se det lilla livet i magen och se att han mådde bra. Även fastän att man bara såg ena skinkan, lite revben och ett hjärta som slog så var jag hur nöjd och belåten som helst. När barnet är såhär stort så går det inte att få en helkropps bild... man ser bara vissa delar.
Vi packade ihop och gick ut mot bilen. Det saknades lixom någonting... Alla andra lämnade sjukhuset med bebis, men inte vi...
Vi får vänta lite till....
Tack älskling du är världsbäst, hade för allt i världen inte velat göra det här utan dig ♥
När kommer bebisen?
Man kan ju säga så mycket som sååå... att ni är urusla på känsla min vänner ♥
Ungefär lika dålig feeling som lilleman.
Den här veckan är det Allahjärtans dag, min och Js årsdag och kusinens beräknade födelsedag...
Vill han inte ha en egen dag?
Såhär tror ni:
Marita natten mellan 22-23/1
Fru Emma 27/1
Pappan 28/1
Marie 29/1
Bella 29/1
Anna H 31/1
Sanna 31/1
Lajsa 1/2
Hannah 2/2
Mattias 2/2
Bea 2/2
Bettina 3/2
Eva 3/2
Sara 4/2
Lisen 4/2
Madeleine 5/2
Johan 6/2
Anna M 7/2
Hanne 7/2
Madde 8/2
Joss 8/2
Johanna 8/2
Isabelle 9/2
Hanna 10/2
Mickis 10/2
Martina 11/2
Gabriella 11/2
Sophie 13/2
Hille 14/2
Conny 1/5
Fredde 2/5
Fortsätt gissa!! ;-)
Still going strong där inne!
Läget
Fullt normalt för en andraföderska enligt bm.
Så igår.
På kvällningen började de första rätt så harmlösa värkarna. Efter att jag lagt E så började jag känna lite mer. Opsan tänkte jag. Det blev lite tätare mellan sammandragningarna och trycket neråt gjorde sig påmindt.
Å ja tackar ja... oj oj oj.... nu händer det grejer tänkte jag.
J började klocka värkarna och dom kom var sjunde minut, på pricken. I hela 5 timmar höll det på. Vankande rörelser började infinna sig och jag var tvungen att börja tänka på andningen.
Vi kollade igenom bb-väskan och kom fram till att allt låg där det skulle.
Vid halv tre tiden hamnade jag i någon sorts sov-vaken-koma. Vaknade vid värkens topp och somnade in innan den han lägga sig.
Klockan halv sex var det dags för kisspaus nr 4. Smärtan hade gått över och det var bara några ynka sammandragningar som still going strong.
Hur ledsen blir man inte?
Unde hela morgonen var jag öm i ryggen och bäckenet. Lilleman sov i magen. Han var väl helt slut stackarn.
Under dagen har jag inte känt en enda liten sammandragning. Vaffan är detta??
Jag gick t.o.m och hämtade Elliott på dagis. Trodde väl i min lilla värld att det skulle bidra till någon sorts smärta.. och ja det gjorde det.. i ljumskarna.
Nu är det kväller. J jobbar natt och kommer hem på morgonkvisten. Men kvällen till ära har jag världens bästa Lisa här. Hon erbjöd sig sitt sällskap och det tackar man inte nej till. Visserligen sover hon så sött i soffan. Men jag hade ärligt talat inte räknat med någonting annat när man 5 dagar i veckan går upp klockan 4 på morgonkvisten. Hua.
Status just nu särhär vid tiotiden är småkänningar. Mest bara sammandragningar. Inga klockbara dock.
Jag säger bara det... måndag... på måndag smäller det!
När kommer bebisen?
Hoppet är det sista som överger en, harjaghört.
Men det är det här jag får som straff.. jag har alltid förmåga att dra lite på saker och ting.
Ha ha ha
Förlossningar har bara ramlat på mig dom senaste dagarna. Jag har sällan råkat hamna på en kanal där det sker förlossningar. Nu har jag hamnat på flera på helt olika kanaler.
Folk föder i uppblåsbara bassänger hemma, massor av akuta kejsarsnitt, tråkigheter och lyckliga stunder.
T.o.m ett program om fängelser innehöll en förlossning. Jag storgrät när hon två dagar senare försökte ta farväl av sin nyfödda bebis, för att återvända till stället bakom galler.
När jag ser allt det där skrikandet, drogandet av lustgasen och geggandet så känns en förlossning väldigt långt borta... inte alls som om jag ska uppleva detta om bara några dagar...
Nu tror iaf jag på en Allahjärtansdagsbebis ♥
Såhär tror ni:
Marita natten mellan 22-23/1
Fru Emma 27/1
Pappan 28/1
Marie 29/1
Bella 29/1
Anna H 31/1
Sanna 31/1
Lajsa 1/2
Hannah 2/2
Mattias 2/2
Bea 2/2
Bettina 3/2
Eva 3/2
Sara 4/2
Lisen 4/2
Madeleine 5/2
Johan 6/2
Anna M 7/2
Hanne 7/2
Madde 8/2
Joss 8/2
Johanna 8/2
Isabelle 9/2
Hanna 10/2
Mickis 10/2
Martina 11/2
Gabriella 11/2
Sophie 13/2
Hille 14/2
Conny 1/5
Fredde 2/5
Fortsätt gissa!! ;-)
Still going strong där inne!
När kommer bebisen?
Jag satt och tittade igenom listan lite granna.
Sooooom jag önskar att Madde, Joss å Johanna har rätt! Det betyder att jag bör förberedda mig inför morgondagen ;-)
Rakat benen (faktiskt) - Check
Har för tredje gången acetonat av det rosa nagellacket från fingrarna, tänker nu köra på enbart lite glans - Check
Kollat att tånaglarna bevarat sin rosa glans - Check
Filat fötterna - Check
Kan ni komma på något mer väsentligt såhär innan ansträngningen liknande "vasaloppet"??
Mentalt är jag kankse inte riktigt med på vad som komma skall... det med förlossning och allt.
Jag tar det helst som det kommer.
♥
Såhär tror ni:
Marita natten mellan 22-23/1
Fru Emma 27/1
Pappan 28/1
Marie 29/1
Bella 29/1
Anna H 31/1
Sanna 31/1
Lajsa 1/2
Hannah 2/2
Mattias 2/2
Bea 2/2
Bettina 3/2
Eva 3/2
Sara 4/2
Lisen 4/2
Madeleine 5/2
Johan 6/2
Anna M 7/2
Hanne 7/2
Madde 8/2
Joss 8/2
Johanna 8/2
Isabelle 9/2
Hanna 10/2
Mickis 10/2
Martina 11/2
Gabriella 11/2
Hille 14/2
Conny 1/5
Fredde 2/5
Fortsätt gissa!! ;-)
Still going strong där inne!
När kommer bebisen?
Det kunde inte passa bättre för oss om bebisen kommer nu mellan fredag-lördag. Elliott ska nämligen med farmor till Västerås och hälsa på sin kära faster o farbror. Han kankse t.o.m kan få henne i värkar, med sin energi ;-)
J jobbar visserligen i natt, men det första kan jag klara själv. Sen när det verkligen sätter igång och det är BB dags.. då får han ta å pallra sig hem.
Sorry, but No sleep for you honey! ;-)
Såhär tror ni:
Marita natten mellan 22-23/1
Fru Emma 27/1
Pappan 28/1
Marie 29/1
Bella 29/1
Anna H 31/1
Sanna 31/1
Lajsa 1/2
Hannah 2/2
Mattias 2/2
Bea 2/2
Bettina 3/2
Eva 3/2
Sara 4/2
Lisen 4/2
Madeleine 5/2
Johan 6/2
Anna M 7/2
Hanne 7/2
Madde 8/2
Joss 8/2
Johanna 8/2
Isabelle 9/2
Hanna 10/2
Mickis 10/2
Martina 11/2
Gabriella 11/2
Hille 14/2
Conny 1/5
Fredde 2/5
Fortsätt gissa!! ;-)
Still going strong där inne!
Dvala
Sover-äter-vilar-tupplur-äter-vilar-sover.
Det är min vardag.
(Ja, förutom Elliotts dagsrutiner då, när han kommer hem från dagis)
Nu i två dagar har jag inte behövt lämna på dagis, vilket betyder otroligt mycket för mitt välmående. Men hämtat har jag gjort. Lilla lilla minsta ansträngning får pulsen att rusa och jag flämtar som om jag sprungit en halv mil.
Kära svärmor rekomenderar promenader och dylikt. Hon förstår att det tar emot men det är ju som hon säger... man kan inte vila till sig krafter till ett vasalopp... i flera veckor.
Nej det går inte. Igår innan jag tog mig till dagis försökte jag mig på att traska en bit. Vi bor i en liten sluttning... vilket innbär att man antingen går uppför backen eller nerför när man lämnar vårat hus. Eftersom att det var snooooorhalt ute så valde jag att traska nerför, enklast tänkte jag. Jag han tre hus ner innan jag insåg att det var lönlöst. På den lilla biten jag hasat mig fram på isen hade jag varit näräa att vurpa två gånger och ljumskarna skrek när fötterna gled isär.
Ok! Mission att ta sig upp började.
Det hade gått bättre om inte gruset flyttat på sig/glidit undan när man satte ner foten.
Shitta-balitta, va halt det var.
Det var min lilla promenix det.
Frustrerande och Pinsamt!
Idag varnade J mig att försöka mig på promenader. Han hade fått åka ett extra varv med bilen för att han inte hade kunnat backa in på uppfarten. Rena isgatan.
Nej en lårbensfraktur på det här vora väl la kanske inge vidare.
Nä, vad sägs om att tvätta fönsterna?? Finns det andra inomhus aktiviteter ni kan rekomendera svettpärlor av? För att trycka igång det hela menar jag...
Förra gången skurade jag badrummet i lägenheten. Golv, väggar och porslin. Vände t.o.m badkaret rätt. Jäkla vackert det blev! Men nu är det redan gjort här surru.
Tips? någon?
Uppdatering:
Direkt efter att jag publicerat inlägget så klär jag på mig för att hämta Elliott på dagis. Ska bara runda tomten och sätta mig i bilen.
Vid brevlådan hasar jag mig ut på vägen. Fllllooooooooooopp! Så ligger jag på backen.
Aj aj aj aj. Jag tog emot mig med höften.
Hur kommer en flodko upp som ligger på rygg och sprattlar?
Jo, hon måste vrida sig åt ena hållet, sätta knäet i backen och hiva sig upp.
Jag var dyngsur.
Istället för att sätta mig i bilen klev jag upp och la mig i badet. Bäst att mjuka upp delarna så att dom inte stelnar tänkte jag.
I kom jag. Men knappt ur.
Nu är jag ändå stelare än stelast och J jobbar kväll... yippie!
När kommer bebisen?
En efter en får jag stryka... sorry asså, ingen är bittrare än jag.
M E N detta betyder ju att dagen D närmar sig...
Jag själv tror den 6 eller 7, så till helgen förhoppningsvis.
Såhär tror ni:
Marita natten mellan 22-23/1
Fru Emma 27/1
Pappan 28/1
Marie 29/1
Bella 29/1
Anna H 31/1
Sanna 31/1
Lajsa 1/2
Hannah 2/2
Mattias 2/2
Bea 2/2
Sara 4/2
Bettina 3/2
Eva 3/2
Lisen 4/2
Madeleine 5/2
Johan 6/2
Anna M 7/2
Madde 8/2
Joss 8/2
Johanna 8/2
Isabelle 9/2
Hanna 10/2
Mickis 10/2
Gabriella 11/2
Hille 14/2
Conny 1/5
Fredde 2/5
Fortsätt gissa!! ;-)
Still going strong där inne!
En vecka kvar till BF
Det händer när jag minst anar det... har jag hört.
Jag anar vare sig jag vill eller inte varenda sekund om dagen.
jag blir knäpp snart!
Jag vet... Linas bebis grejen här bredvid är en dag efter. 'Dra bort en dag!
När kommer bebisen?
Många strukna nu... Pappans önskan slog inte heller in...
Men ju större chans för er övriga ;-)
Såhär tror ni:
Marita natten mellan 22-23/1
Fru Emma 27/1
Pappan 28/1
Marie 29/1
Bella 29/1
Anna H 31/1
Sanna 31/1
Lajsa 1/2
Hannah 2/2
Mattias 2/2
Bea 2/2
Sara 4/2
Bettina 3/2
Eva 3/2
Lisen 4/2
Madeleine 5/2
Johan 6/2
Anna M 7/2
Madde 8/2
Joss 8/2
Johanna 8/2
Isabelle 9/2
Hanna 10/2
Mickis 10/2
Gabriella 11/2
Hille 14/2
Conny 1/5
Fredde 2/5
Fortsätt gissa!! ;-)
Still going strong där inne!
När kommer bebisen?
IDag är dagen Emma SKA HA RÄTT!
Jag vill föda barn idag!
Känner mig övermogen för det...
Klockan är ju bara barnet än ;-)
Såhär tror ni:
Marita natten mellan 22-23/1
Fru Emma 27/1
Pappan 28/1
Marie 29/1
Bella 29/1
Anna H 31/1
Sanna 31/1
Lajsa 1/2
Hannah 2/2
Mattias 2/2
Bea 2/2
Sara 4/2
Bettina 3/2
Eva 3/2
Lisen 4/2
Madeleine 5/2
Johan 6/2
Anna M 7/2
Madde 8/2
Joss 8/2
Johanna 8/2
Isabelle 9/2
Hanna 10/2
Mickis 10/2
Gabriella 11/2
Hille 14/2
Conny 1/5
Fredde 2/5
Fortsätt gissa!! ;-)
Still going strong där inne!
Välkommen v 39
Jag är så sjukt less nu.
Less på att vara stor.
Less på att ha vätska i ben och fötter så det gör ont när man går.
Less på att vara otymplig.
Less på att inte ha någon ork.
Less på graviditets-täppthet.
Less på graviditetsklådan som tar kål på mig.
Less på att vara matt och trött, ständigt.
Less på sura uppstötningar som väcker en om nätterna.
Less på foglossning.
Less på att inte få sova om nätterna.
Less på ichasen!
ja.. listan kan göras lång..
Ingenting är värre än att kräkas.. så det ovanför räknas knappt.
Men ändå!
Barnmorskan tycker att detta är alldeles ypperligt uträknat av naturen själv.
Nu vill man bara att förlossningen ska sätta igång och har inte så mycket tid över till tankar om just den själva händelsen. Man vill bara ha det överstökat.
Skillnaden denna gång är ju som sagt att jag vet vad som väntar, men längtar till det ändå?!
Jag slår vad om att när jag väl är uppe i det hela, frågar mig själv hur i hela friden jag kunde gå med på att utsätta mig för denna smärta igen.. ha ha
Frivilligt!?
Men det tar jag då.
Nu är nu och då är då!
Nu är vi otroligt jätteredo för storken att anlända
Jajjamensan fattas bara!!
Bilstol- check
Vagnen är framtagen bäddad och klar- check
Spjälsängen är på sin plats och bäddad- check
Skötbord inhandlat- check
De första yttepytte blöjorna står och väntar på att få bli nerpinkade- check
BBväskan är packad- check
Gästtoan är äntligen färdig (bilder kommer)!
Nu är vi otroligt jätte redo för bebis att komma!
Frågan är om lilleman känner lika dant?!
När kommer bebisen?
Såhär tror ni:
Marita natten mellan 22-23/1
Fru Emma 27/1
Pappan 28/1
Marie 29/1
Bella 29/1
Anna H 31/1
Sanna 31/1
Lajsa 1/2
Hannah 2/2
Mattias 2/2
Bea 2/2
Sara 4/2
Bettina 3/2
Eva 3/2
Lisen 4/2
Madeleine 5/2
Johan 6/2
Anna M 7/2
Madde 8/2
Joss 8/2
Johanna 8/2
Isabelle 9/2
Hanna 10/2
Mickis 10/2
Gabriella 11/2
Hille 14/2
Conny 1/5
Fredde 2/5
Fortsätt gissa!! ;-)
Still going strong där inne!
När kommer bebisen?
När tror du bebisen kommer?
Det är beräknat till den 6 februari,
Elliott kom 5 dagar över beräknat datum.
Lämna ett avstamp i kommentarsfältet så ska jag försöka få till en lista.
Om ni inte gör det för er och tävlingsinstingtens skull, så gör det för min!
Då tror jag dagarna kommer löpa på fortare ;-)
Inte roligt längre
Snälla, säg inte att det är tre veckor kvaaaar!!
Att lämna och hämta på dagis är bland det värsta jag har framför mig om dagarna i ansträngning numera, typ. Men det känns som om jag ska behöva springa ett maratonlopp.
J säger sig förstå... men det gör han inte och inte kan jag begära det heller.
Han kommer aldrig utsättas för detta, inte ens i närheten. Och jag med min pedagogik försöker då förklara som om att han ska hämta på dagis efter ett vasalopp. Typ så känns det för mig.
Mhää, du har väl inte åkt vasaloppet??
Nä, men tänk dig ansträngningen!
Du kan väl iaf försöka...
Elliott frågar ideligen när bebisen ska komma ut!?
Där har jag varit knäpp.
Jo, efter jul har jag sagt...
Ja, nu är det i högsta grad efter jul...
Så nu är svaret snart...
Tror ni han tar det?
Nej.
En dialog mellan mig och Elliott vid frukostbordet idag:
- Mamma, ska du äta den däääär stora mackan?
- Ja, det ska jag.
- Jaha, vilket av det ska bebisen få? Osten?
- hi hi ja eller lite av varje... kanske alltihopa!?
- Men Mamma, då får du ta en till.. säger min son och räcker fram brödfatet.
Gull. Han är så omtänksam.
Åhh du e så fin!
Tydligen så ser inte du det jag ser!
Hur kan det komma sig?
Känslan jag har i kroppen är en sminkning som har legat på i 3 dagar utan att ha blivit borttvättad, kläderna jag har på mig är inte för att jag vill och tycker är snyggt, nä.. det finns inget annat alternativ. När jag ser mig själv i spegeln eller i ugnen när jag råkar gå förbi så ser jag bara fett, fett, fett, fett.
Det spelar ingen roll om jag är nysminkad och ren. Känner mig bara blää-hää.
Hur i helsefyr kan någon annan se något annat?
Åhh du e så fin!
Vanligtvis har jag lärt mig att säga Tack till den slags kommentarer... men nu sitter det lååångt inne.
Istället frågar jag mig om det är någon bakom mig, han eller hon pratar med, om dom känner sig tvingade att säga nått när jag hasar mig fram på mina svullna fötter och vader. Eller när jag likt en flodhäst mökar mig vidare i soffan för att göra plats åt en till.
Det måste vara själva välsignelsen i sig att man är gravid som lyser starkare än starkast.
Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör nu i hela mitt liv och jag h a t a r det! Kanske hade det känts bättre om BM inte hade talat om mat som om det vore gift och frågat mig vad i helsefyr jag tänker göra åt att jag går upp i vikt nu när jag är gravid!?
Eller om han som jag vill vara finast i världen inför inte bara skulle säga "du ska se att det blir bättre sen". Det är hans sätt och han menar inget illa. Han tror han puschar och stöttar, men det ger mig just nu bara mest press.
Aja, nej nu har tiden för hyra av mage/kropp snart gått ut. Man kan ju hoppas att man slipper de extra ytterligare 5-8 kilona nu på slutet. Men det är väl bara att drömma vidare... I guess!
Over and out!
Kärlek
Om jag får klaga lite
Inget är bekvämt längre.
Svullna fingrar som gör lederna stela och benen/fötterna har sett bättre dagar. Det gör ont i benhinnorna och vätskemängden bara ökar och ökar.
Högläge med fötterna säger morskan.
Hur lätt är det?
Lägg själv upp fötterna på skrivbordet och försök arbeta vid den stationära datorn samtidigt! Testa det! + att du inte kan böja dig fram eftersom magen är i vägen. Man är inte direkt någon smido-Bert!
Jag vill inte bli sjukskriven, absolut inte det! Jag vill arbeta. Jag gör nytta och dagarna går fort. Ska ändå gå hem vid jul är det tänkt. Men vi får se... fick en vink av chefen att det kunde vara aktuellt att arbeta lite i januari också, vilket känns positivt i dagsläget.. får se hur läget är då.
Skorna och jag har en evig kamp varje morgon. Det är ett par supersköna Merell snökängor, lurviga och skitsköna när dom väl sitter på foten. Men innan dess så känns det som om dom minskat i storlek. Det känns som om barnet ska skjutas upp i ryggraden eller nått när jag tar i. Sen tar det stopp. Då är det bara att ta nya tag, andas.. och försöka igen.
Träffade Hannah i helgen och hennes mage är lite mer praktiskt plaserad. Hon är lång och smal och bär på ett helt annat sätt. Tack gud, för att du gör vissa människor som gjorda för att föda barn och vissa inte!
Nu säger jag inte att hon går utan krämpor för det, nej nej... men hon bär barnet inne i kroppen och jag utanför. Jag tycker det låter som om du inte riktigt tänkte till där min herre. Så i nästa liv, Gud, har du lust att göra mig mer gjord för att föda barn. Slippa kräkande och elendet med det och bara kunna njuta mig igenom the hole pregnancy. Då lovar jag att berika världen med fler underbara skapelser.
Se här var du gjort!
Visserligen har jag dragit upp runkisarna till naveln istället för att låta dom hänga lite slappt ser jag nu.
Och sen tackar vi för att bilden är tagen underifrån. Man gör sig ju som bäst då.. ha ha.
Inga bortförklaringar, det här är jag!
Syns det att det skiljer hela två veckor mellan oss?
Det är dumt att jämföra... jag vet.. men vaffan, kan ju inte låta bli!
Barnen är någorlunda lika stora men ändå är jag en valross och Hannah en ärtig prinsessa.
Varför varför tycker min kropp att viktuppgång med ca 20kilo är självklart men en graviditet?
Jag behöver inte göra något speciellt, det säger bara plopp plopp floff floff, så står vågen på ett kilo mer för varje dag som går.
Jag ska alltså losa 40 pannor när jag är klar med denna omgång graviditet.
Joråsatt. Plätt- lätt!
Inte ofta hela la familia hamnar på bild.
Sällsynt.
Oftast jag som håller i kameran.
Trivs som sagt i n t e framför linsen, helst bakom.
Bilder lånade av Hannah
