Med ett öga för foto

Jahaja.. det var hit jag inte ville komma.
Nu har jag börjat ånga mig.

Drömmar kommer och drömmar går.
Varför är det de mest elaka som består??

Mitt i födande-proceduren rusar det in en svartklädd man eller kvinna, med bomber överallt, skjuter ner sköterskorna och är påväg mot J. J som kastat sig fram och är precis påväg att ta emot lillen och han blir skjuten i ryggen. Jag får upp bebben på magen och sen blöder jag tills det svartnar... och så vaknar jag.

Två nätter i rad har denna mardröm utspelat sig.
Nu är det inte så att jag tror att någon kommer att bli skjuten eller så.. nej nej... utan detta är bara ett tecken på att hjärnan bearbetar hemska händelser... som jag är medveten om k a n ske.
Tankarna virvlar mest kring komplikationer...

Fuck! jag ville verkligen inte hinna komma hit innan det var dags. Nu oroar jag mig sjuuuukt mycket.

Det var en annan sak förra gången. Då hade jag ingen aning om vad jag gav mig in i egentligen. Visst kunde man ana.. men inte riktigt veta.
Tänk om min kropp sviker mig? Att jag inte orkar.

Själva smärtan känns ok, man vet att utav den sker det något gott och det går över :-) och jag vill absolut inte bli snittad, det är en av mina fasor. Jag vill kunna röra mig och må bra ganska snabbt efteråt.

Jag önskar det fanns en av och påknapp när det gäller tankar.. eller varför inte få en elektrisk stöt när tankarna vandrar iväg med en såhär...!?