Med ett öga för foto

I ungeför en månads tid nu har jag haft förvärkar kvällstid. Dom har varit klockbara och haft ca 15-20 minuters mellanrum. Dom har känts tydligt och hållt i sig i mellan 30 och 60 sek.

Fullt normalt för en andraföderska enligt bm.

Så igår.
På kvällningen började de första rätt så harmlösa värkarna. Efter att jag lagt E så började jag känna lite mer. Opsan tänkte jag. Det blev lite tätare mellan sammandragningarna och trycket neråt gjorde sig påmindt.
Å ja tackar ja... oj oj oj.... nu händer det grejer tänkte jag.
J började klocka värkarna och dom kom var sjunde minut, på pricken. I hela 5 timmar höll det på. Vankande rörelser började infinna sig och jag var tvungen att börja tänka på andningen.
Vi kollade igenom bb-väskan och kom fram till att allt låg där det skulle.
Vid halv tre tiden hamnade jag i någon sorts sov-vaken-koma. Vaknade vid värkens topp och somnade in innan den han lägga sig.
Klockan halv sex var det dags för kisspaus nr 4. Smärtan hade gått över och det var bara några ynka sammandragningar som still going strong.
Hur ledsen blir man inte?

Unde hela morgonen var jag öm i ryggen och bäckenet. Lilleman sov i magen. Han var väl helt slut stackarn.

Under dagen har jag inte känt en enda liten sammandragning. Vaffan är detta??

Jag gick t.o.m och hämtade Elliott på dagis. Trodde väl i min lilla värld att det skulle bidra till någon sorts smärta.. och ja det gjorde det.. i ljumskarna.

Nu är det kväller. J jobbar natt och kommer hem på morgonkvisten. Men kvällen till ära har jag världens bästa Lisa här. Hon erbjöd sig sitt sällskap och det tackar man inte nej till. Visserligen sover hon så sött i soffan. Men jag hade ärligt talat inte räknat med någonting annat när man 5 dagar i veckan går upp klockan 4 på morgonkvisten. Hua.

Status just nu särhär vid tiotiden är småkänningar. Mest bara sammandragningar. Inga klockbara dock.

Jag säger bara det... måndag... på måndag smäller det!