Med ett öga för foto

Vår älskade lilla solstråle fyller hela ett år idag!
Hurra hurra!!

Jag kunde ju inte låta bli att vara lite sentimental igår och minnas vissa klockslag kvällen då allt började :-)

Herrejösses vad den förlossningen fortfarande ligger nära till hands i minnet.
Smärta, bilfärden in, en kräk i lustgasmolnet, riv och slit, grymma barnmorskan, värkarbetet, Jonas, krafter från ingen stans... En enorm envishet!
Och vips så låg han där... Sextusenfemtiograms klumpen!

Älskade älskade unge!
Vi är så enormt glada över att få ha dig här hos oss. Att få pussa och krama dig varje dag är en välsignelse!
Kan inte låta bli och tro att vi har en skyddsängel ovanför oss som har vakat över oss extra mycket det senaste året.
Tack för att du på något sätt gjorde så att jag märkte att något var galet i vagnen och att jag hade sinnet där nog att vara handligskraftig!

Älskade älskade unge!
Brottom har du här i livet också. Både vände sig, satt, kröp och gick alldeles påtok för tidigt.
Nu är du ett år och springer allt vad benen orkar.

I vår gubben, då ska vi rejsa ikapp på gräsmattan. Oj, vad vi vill ha vår nu :-)

 

Godmorgon vännen/hjärtat/Elliott-slickepott ♥ !
Kramar om honom och frågar om han sovit gott!?

Han myser gärna en stund, tills mamma säger att det är pådaxens att klä på sig.
Jag har lagt ut en "klädgubbe" på golvet, ni vet en såndär med trumpor, byxor, kalsonger och tröja... I gubbform.
Jag har oftast med mig Anton in i rummet när jag väcker honom. Han röjer runt och slickar på det mesta som går att få tag i. Elliotts leklust är på topp om mornarna. Till mitt förträt.
"Elliott klär du på dig nu"!
Lek lek, lite pill här och där och hundra historier senare sliter jag mitt hår och säger för futiofjärde gången "Elliott klä på dig nu"!
Ja ja mamma tjata inte fräser han tillbaka.

Då försöker jag förklara att jag måste ju tjata för att du inte gör som jag säger.
Det bestämmer inte du. Får jag tillbaka då!
Sådärja. Därmedbasta.

Jag går ner och ber honom komma efter när han klätt på sig.

Efter några ytterligare hejjarrop skuttar han nerför trappen. Frukosten står framdukad och det är dags att anta utmaningen "få i honom frukost i magen".
Han väljer som alltid joghurt, sina runda håliga flingor och oboy, ingen macka.

Efter tre skedar joghurt tar det som stop i magen och han kan sitta länge och väl och pilla med annat.
Tiden tickar på och snart måste vi knalla till dagis. Jag påminner honom att äta mellan meningarna, medans jag matar Anton och försöker själv få i mig en tallrik fil.

Furtioelva gångers påminnelser senare ber han mig sluta tjata. Frustrerad mor dukar av och säger att han minsann får vara hungrig fram till lunch.

Borsta tänderna går bra.

Sen påklädningsmomentet i hallen.
Jag ska bara...
jag vill inte ha den där (favvo mössan)...
jag ska bara...
jag kan inte, lossas trampa snett på stöveln...
Jag kan inte, försöker medvetet trä armet igenom luvan...


Säger jag vänter, går han höger... vill jag att han sitter, står han.

JAG BLIR GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAALEN!!

Han testar mig, UUUU-t i  FING E R S P Ä T T S A R N A!!!!

jämt!
I allt!

Sen i mellanåt, kan han vara världens mysigaste lilla 4aåring. Som kryper upp i knät, ställer underliga finurliga frågor som när, var och hur han fanns när mamma var liten. Lite praktiskt hur det funkade... Om morfar torkade mamma när hon bajsat på toaletten hemma i Storvreta osv...


Igårkväll avslutade han nattningen med.

"Mamma tack för maten, tack för fikat, tack för tvn... "

Mammas hjärta ♥

Årets dagis bild!

Han är så himla lik sin far, men söt ändå ;-D hi hi hi

Att jag ens varit med i tillverkningen är för mig en gåta!?

Ni  a n a r  inte hur glada vi är!
Anton är numera utskriven från andningsenheten på KS och räknas nu som en fullt frisk krabat :-D
Dom har varit helt underbara där och jag är glad att jag betalar den skatten vi gör, om man säger så.

Jag är så himla otroligt lycklig. Trycket i bröstkorgen har börjat lätta... Det är mycket hemska minnen som fortfarande sitter kvar i kropp och själ. Men nu vet vi att det bara är en s p i k r a k  väg uppåt.
Mot framtiden - mot livet. ♥
Man ska hylla livet! Mest varje dag, man vet aldrig när något kan hända och livet är över.
Man är så skör som människa. Man är mest bara Kött och Blod.


Ta hand om er och alla som ni tycker om, som betyder någonting för er. Värna om familj och vänskap, för det är det som betyder någonting i slutänden ♥

Mycket ska man vara med om här i livet... Det är inte alltid lätt. Men förhoppningsvis kliver man ur det här med flera kilo mer erfarenhet och styrka och kan använda sig av erfarenheten i andra situtioner som stundas här i livet.

Massa kärlek till er!

Nu händer det...
Det jag gått och fasat över.. Jag är mitt i det, precis alldeles nu.
Fasiken vad jag har och haft ångest över detta nuet.

Ibland är man inte mer än männsika och kan inte åstadkomma underverk. Det är synd. Varför ska man behöva utstå sånt här. Med allt vad det burit med sig? Det måste ju vara av någon jäkla anledning vill jag tro. Det måste finnas någon mening med detta...

Om ni vill fräscha upp minnet så läs här!
Det skrevs på sjukhuset.
Läkarna där trodde att b-vitaminbristen gjort att han slutade andas. Här hemma, i vårat län, visade det sig att han hade en omogen andning. Hans centrum som sköter andningen funkade inte riktigt som det skulle. När han kom ner i djupsömn så glömde kroppen bort att andas. Möjligt att B-vitaminbristen kan ha med det att göra, men jag vet inte...

Redan på BB uppmärksammade vi detta. Han sov, men hade väääädligt långa andningsuppehåll. Han hade kvar lite fostervatten i slemhinnorna (som dom kan ha) och man hörde när han andades och tvärt om. Vi bad sköterskorna titta på honom, läkare, överläkare... men ingen, INGEN tog oss på allvar. Allt var så normalt.
Jag kan bli så förbannad när jag tänker tillbaka på det. Vi hade redan ett barn hemma. Vi kände att något var fel.

På BVC sas det att allt var under kontroll och han var en fiiiin pojke. Bara det hela att han vägde så mycket vid födseln kunde tydligen normalisera det mesta.

Så hände det när han var tre månader gammal. Hela karusellen drog igång och känslorna han inte gripa tag i en där, just då. För då var det överleva som gällde. Det enda som betydde någonting i hela världen var att han, jag just skakat liv i, skulle fortsätta andas. Man är så jäkla liten på jorden. Man ber till högre makter att allt ska gå vägen. DÅ vill man tro att någon/något finns som kan göra det där onaturliga.

Det värsta av allt som jag brottas med idag är att han legat där i famnen, i sängen, i vagnen, tätt intill mig, natt och dag... och behövt min hjälp, att kunna andas. Men jag har inte funnits där, på det sättet. Jag har inte vetat. Kan tyckas att jag är hård mot mig själv... men jag hörde en klok kvinna säga att "en mammas instikt är att få barnet att överleva".  och jag antar att det är det som tär. Vad som höll på att hända.
Hur kunde jag ignorera bara för att läkarna sa det åt mig?

Vi fick ett apnéalarm. Vilket kändes super. Nu kunde jag veta exakt när jag behövde var där. Väcka upp honom och få honom att andas igen. Lilla lilla krake.
Larmet larmade. Om och om igen. Tillslut kunde man se ett mönster. Runt elva-tolvtiden på kvällen, sen vid tre tiden på morgonen. DÅ var han nere i sin djupsömn.

Sådär höll vi på. Man gick som på rutin. Hjärtat hoppade ur kroppen och lagade sig själv lite halft för att klara nästa omgång. Adrenalinet pumpade ut i ådrorna och att somna om var omöjligt. Jag kunde sitta hukad över sängen i timmar. Jag ville vara där INNAN det hände...

Månaderna gick och det blev mer sällan. Omognaden verkade dra sig tillbaka. Vi gjorde en registrering i början av sommaren och då var det inte riktigt prickfritt än, men nästan. Hjärtfrekvensen gick ner lite för mycket än normalt fortfarande vid andningsuppehållet och vi fortsatte med larmet. 

Varje pip, av varje slag fick mig att reagera. Diskmaskinen, tvättmaskinen, plattången, datorn, ovanliga tjut i andras mobiltelefoner... listan kan göras lång. Samma prosedur händer i kroppen varje gång. Hjärtat hoppas ur, blicken blir stirrig och jag försöker fokusera mig på vart Anton befinner sig. Det går blixtsnabbt. På en millisekund har allt hunnit hända och jag har även insett att Anton inte har med sakern att göra.
Fort går det! Men hualigen så vansinnigt smärtsamt.

Idag använder vi inte larmet regelbundet. När Anton kunde välja själv hur han skulle sova så fungerade inte larmet längre. Han sovar alltid på mage och snurrar som värstaste elvispen i sängen. Vi diskuterade med personalen på andningsenheten och vi kom fram till att det inte fanns något att göra...
Han hade visserligen inte larmat "skarpt" på ca tre- fyra veckor... men det kändes otroligt obehagligt ändå.

Jag slutade sova! Helt! Att vika tvätt vid tretiden på morgonen var inte alls konstigt här hemma. Tillslut sjukskrev barnläkaren mig, nästan mot min vilja, ville inte inse ett närkommande breakdown.

Nu är jag påväg upp igen. Men behöver hjälp. Kommer att få gå och prata med någon. Tid nästa vecka.
Antons lekkamrat S som fortfarande larmar skarpt lilla skruttan... Tänker på henne ofta. Och såklart på hennes familj. Tur i oturen så är det skönt att vi är två. Hennes mamma och jag. Häromvekan när vi sprang på dom på babysången var hennes larm på och det iiiisade i ådrorna. Blipp blipp blipp blipp... vid varje andetag som tas. Kommer vi någonsin att bli normala efter det här?

Just i detta nu är jag en liten liten människa igen. Registeringen är i full gång. Torsdag till tisdag har vi på oss. Tre elektroder på kroppen och en nypa i foten är det som registerar hans andning, hjärtfrekvens och syresättningen i blodet.

Måtte detta vara sista gången!

Just just nu... är jag minst.

Snart är jag påväg sörru.

 

Nu tar jag mig frammåt!

och bakåt, och åt sidan också för den delen...

Jag tycker det är liiite för tidigt... hade gärna sett att han satt kvar på sin plats ett tag till.

Han är förövrigt världens goaste unge. Skrattar, myser och tycker att världen är helt underbar.

Till och med Storebror har lärt sig uppskatta lillebrors framsteg.
"Mamma snart går han, då kan vi leka".
Han pussar på honom och säger att han är gullig. Kramar honom och säger att han är gosig. Drar honom i benet och säger att han ska skratta mer och matar honom gärna med glass när föräldrarna inte ser...
Dom små liven håller på att starta upp en grund. En grund till en relation som kommer att växa sig och bli livsstark, livet ut.

Annars om dagarna latjar vi mest i solen. Antingen på stranden, på tomten eller i poolen. Ett och annat staket har vi ju förståss skruvat ihop, men vi har även umgåtts med vänner.

Mys i soffan. Kanske tecknade Batman var lite läskig?!

BlöjHunken myser gärna på filten med supergoa Tilde.

 

Elliitt har ett tvspel. Det är för 3-7 åringar. Konsollerna har jumbostora knappar och en greppvänllig joystick. Han har oskyldiga spel som Nallephu, Byggare Bob, Wallie och Cars. Mycket tanke och lära sig knappar- spel.
Perfekt!
Han hanterar Iphonen som om den vore det enklaste i hela världen. Och så här hade vi tänkt att ha det..

Men, så hade Onoff sin REA.
Just det R E A. Tokigt mycket prylar man helt plötsligt hittar som man behöver...

En iphonspelare
ett par hörlurar
Ett par solbrillor
och ett Shrekspel... till xboxen som bara står hemma och samlar damm.

Ja jag spelar inte. Jag är en inbiten Nintendoare och där med basta.

149 spenar för ett spel. Shrek! Kan det blir bättre?!
Från sju år?
Äh, skit i det! Löjligt... Shrek är ju så gullig och söt!

Äntligen förstår Elliott vad pappas Xboxkontroller är till för. Innan var dom bara gööör roliga att tokknäppa på, såfort man fick chansen... alla dessa färgglada klappar... oj oj oj. Men det var en ajaj-pryl. Så den åkte snabbt in i skåpet igen.

DUMMA DUMMA DUMMA jag!
Fattar jag väl!
DOM HAR EN ÅLDERSGRÄNS AV EN ANLEDNING.
DUMMA DUMMA mig.

Varför måste Shrek slåss? Kan han inte bara hoppa på de anfallande pumporna? Eller fisa bort dom?!

I min värld behöver man inte slåss.

Jag grät i soffan när jag var liten, om dom slogs på tvn. Så sjukt onödigt med våld!

Nu sitter han där med pappsen och knäpper på de färgglada knapparna som en gaaaalning. J tycker att det är minst lika roligt som sin son.
Ska jag ta bort spelet och ta fram det om tre år?
Knappast troligt.. men det känns som om jag vill skona honom från allt det där så länge det går...

Hur hade ni gjort?

Antons andning är väl ok ändå.
Han har inte alls larmat lika mycket sedan vi låtit honom sova i 45 graders vinkel. Han sover på en stor kudde som är nerpulad i spjälsängen.
Men häromnatten så larmade han iallafall. Han hade bara en body på sig och sin filt hade han nere vid fötterna... ändå var han varm... lilla krake. Älskar dig mest i världen och önskar det här växer bort snart...

I helgen ska vi få göra om en ny screening för att se om andningen blivit bättre. Elektroder hit och dit som han trasslar in sig i. Han är ju en livlig liten krabat som inte ligger still för fem öre, han vänder på sig, snurrar runt, sparkar sig frammåt... här gåre fort!

Hoppas hoppas hoppas dom ser en förbättring ♥

Vid födseln: 6050g och 59cm
Idag 15 veckor senare : 7940g och 67cm

Han har inte vuxit en cm i veckan som bebisar ska, men de flesta större bebisar tar det lite slow i början för att de andra ska hinna ikapp ;-)

De tre dagarna vi hade apparaten hemma som skulle registrera Antons andning, hjärta och syresättning i blodet visade att han har ett omoget andningscentrum. Han är nu tre månader och har haft det under hela sitt liv. När han går ner i djupsömn får han "attacker" där han inte andas. Larmet tjuter, hjärtat slår trippelvolter och man tvingar sig själv att behålla lugnet. Anton är facit! Mekaniken kan gå fel men hittills har den larmat korrekt. På kvällen när han somnat för natten :-(

Tänk att han troligtvis haft såhär hundratals gånger utan att vi märkt det :-( Den tanken får mitt hjärta att gå sönder.
Lilla hjärtat!!

Nu har vi ett andningslarm som följer oss vart vi än går. Hur ska jag någonsin ever kunna leva utan det i framtiden??
Det här är något som ska växa bort och om en månad ska vi göra en koll och se om något förändrats i hans andningsmönster.

Hittills har det larmat en gång varje natt... Ligger här och klockan är 01.00. Antar att jag väntar på tjutet av alarmet.

INGEN ska behöva skaka liv i sitt barn. Hemska upplevelse. Om och om igen. När ska det här sluta?

Det gick bra idag på andningsenheten. Dom förvillades av att han var så stor för sin ålder och att han var så stadig. Han sitter ju nästan och står gör han ju väldigt gärna :-) Dom tyckte att han var otroligt fin och välskapt. (tog åt mig endel av äran)
Han har även börjat checka in de otroligt farcinerande fötterna. Gärna försöka greppa efter dom. Men dom försvinner lixom iväg :-p ja, han kanske är lite för tidig i utvecklingen, men han har ju kroppen för det, storleksmässigt :-)
Utvecklingen går fort! Alldeles för fort!

Nu ligger han uppkopplad mot en dosa som ska mäta andning, syresättning i blodet och hjärtslag. Detta ska registreras under några dagar. Den larmar även om det är något galet, vilket känns skönt. Nu kanske jag kan slappna av lite mer inatt :-)

Dagarna rullar på.

Det funkar riktigt bra tycker jag.

Anton är väldigt väldigt mamma-kär. Oftast bara mamma som gäller... J försöker.. han vankar och vaggar, men han kan skrika sig blå tills vi tillslut inte orkar mer och han tystnar såfort han hamnar i min famn. Han luktar antagligen inte mat ;-)
Det får vara såhär nu, ett tag, men jag vill ju vara säker på att han känner lugn i andra famnar än min framöver. Annars kommer det bli jättejobbigt att lämna honom och åka iväg på ärenden osv. Jag kom på det häromdagen, jag har inte sovit utan honom mer än en gång sedan han kom till världen. Han sover antingen på mig eller tätt tätt intill min sida. Det är så sjukt superduper mysigt, men man sover inte så bra. ha ha men jag tar det ;-) J sover iaf alldeles förträffligt. Han vaknar varken under amning, blöjbyte eller lite skrik. Ibland väcker jag J och ber honom ta en blöja, men då är jag verkligen helt veck själv.
Men han sover rätt bra. Jag får sova i 3-4 timmar i streck iaf, sen ligger jag och ammar och somnar rätt så fort igen. Sen väcker han mig med en spark i magen och lite gnyenden och ber om nästa bröst. Så det är bara att vända sig åt andra hållet och börja om igen. OM det inte sker en bajjablöja vill säga.
Ibland får lilleman för sig att ligga vaken i nån timma och bara titta, si sådär vid 3-4 tiden. Min hjärna är ju inställd på sova då och jag försöker få honom att göra likadant. Men det är lönlöst. Bara att ligga där och gosa tills han bestämmer sig för att somna om.

Japp det var lite om hur vi har det.. nu är det dags att ta fram matkassen igen.

Förresten, vi var på BVC idag och han väger nu 6470g och är fortfarande 59 cm lång. Jag fick en klapp på axeln av vår sköterska för att han stiger så fint i vikt. Oftast går dessa stora barn ner mycket i vikt i början. Men inte vår son inte. Nej nej. Jag bjuder på vispgrädde ;-)

Kram på er ♥

såhär sover han som bäst!

 

Folk som träffar vår lilla guldklimp har fått för sig att han ska vara nån groteskt stor maffioso baby, med fettväck överallt och blir smått förvånade/besvikna när han inte är någon michelino.

Han är ju runt 60cm lång och kilona sitter jämnt fördelat över kroppen. Han ser ut som vilken 2-3månaders som helst ;-) men i bebisformat. ha ha

Vi är tydligen Norrtäljes snackis just nu... Snart börjar väl folk peka på oss på stan eller nått.

Dagens smilbandstworkout
Det här är ju kul... "Jag känner en, som känner henne som fött ett barn på sex kilo" ha ha ha
Lilla lilla Norrtälje, man slutar aldrig att förvånas.

Jag hade helt glömt bort (förträngt) hur oresonliga dessa små liv är.

"Nej inte börja knorra nuuu... vi står vid mjölkdisken på ica, jag har minst halva butiken kvar och sen är det kö till kassan"
Nu hjälper inga ord, inga kex/mutor, ingenting...
Enbart tutten som tröst.. för han skriker bara när han e hungrig och än så länge har vi ingen exakt rutin på det hela. Ibland är det två timmar emellan, ibland en.

Tyvärr, måste jag väl säga, så verkar vi inte kunna tillverka nappbarn. Anton tittar på mig med stoora ögon när jag stoppar in nappen, rynkar lite på pannan och sen åker den ut. Jag har testat den i alla lägen.. men nej.

Just nu verkar ingeting annat funka är mammas famn. Hoppas detta bara är en fas ;-) Jag vaggar och vaggar.. ingenting annat fungerar. Det känns att det är en sexkilos man går omkring med... eftersom muskulaturen är på noll så spelar det ingen roll hur jag står, ligger, sitter eller går. Allt gör ont och blir stelt just nu. Hoppas även detta är en snabbt genomgående fas.
Hejja muskulaturen, jag längtar efter dig!

Mycket barnprat här nu... jag vet. Men det är mitt liv just nu ;-)