Med ett öga för foto

Inte blev det någon Hjärtedagsbebis här inte.
Men in till BB bar det.
Och det slutade med en natt på Vårdavdelningen.
Ja, det är faktiskt sant.

Vi åkte in för att dom ville checka att allt var ok. Jag kände mig rätt så lugn i det hela, skulle ju bara bli kollad, få en stämpel på rumpen att allt var ok.. och så såg jag fram emot att se om värkarna jag haft gjort någon nytta.

Det visade sig att jag inte var öppen en millimeter. Inte ens liiite mogen för att föda barn än :-( Gråten satt i halsen. Idag är jag åtta dagar över tiden och varje dag känns dödsdömd.
Vi vart uppkopplade på ett CTG, där barnets hjärtljud registreras tillsammans med mina värkar. Vi reagerade på att hjärtljuden var höga och tyckte det var lite läskigt. Han verkade stressad i magen och bökade på doktonerna som satt fast på magen, det tryckte antagligen en aning. Men inte skulle han reagera sådär på det eller.
Efter en halvtimme kommer dom in och meddelar att dom gjort iordning ett rum till oss uppe på vårdavdelningen för att det här med hjärtfrekvensken måste kollas upp. Han brukar ligga på mellan 144- 154 men låg nu på mellan 185- 190. Och mina sammandragningar kom var 10e minut.

Väl på plats på vårdavdelningen vart vi uppkopplade på nästa kurva ca 2 timmar senare och den visade normalare hjärtljud fast bebben sov. Hur vi än gjorde gick det inte att väcka honom. Isbitar, buff, bonk och stön... you name it. Men nej.
Ingen kurva var exemplarisk och man vill ta ytterligare en lite senare. Klockan var nu runt åtta på kvällen och vi trodde vi skulle få åka hem bara han vaknade.

Jag gick upp och gick lite o pinkade en skvätt. I korridirerna mötte jag den ena mamman och pappan efter den andra som kom och gick med sin lille nyfödde i den rullande genomskinliga blast behållaren. Det var mamma som fött tvillinga i v 37 och jag tror inte att jag sett något sätare i hela mitt liv. Där låg dom och snusade så sött, tätt tätt ihopslingrade i en filt. Det verkligen drooog i mammahjärtat.
Varför får inte jag pussa, nussa, hålla om och krama min lilla krabat jag har i magen?? Det var samma vårdavdelning vi låg på med Elliott efter mina operationer. Hela avdelningen är full med kjejsarsnitt och komplikationer. Så dit vill jag inte tillbaka sen. Helst en vanlig BB avdelning.

Vid nästa CTG reagerade han som en vaken bebis ska och det var frid och fröjd. Men nu var det min värkkurva som "ställde till det" Klockan hade slagit kväller och kvällsvärkarna hade satt igång. Det var vanliga sammandragningar med lite tryck. Men ingen smärta, men dom kom ofta. Jag är ju van... har ju haft det såhär i typ en månads tid. Men den nya doktorn som precis gåt på sitt pass ville att jag skulle stanna för övervakning och se att det inte blev någonting mer av värkarbetet, Typ.
Allt kändes hopplöst... Det klart inte min kropp fattar att just kvällen till ära vore det alldeles ypperligt att sätta igång, Nej nej.
Barnmorskan var i eld och lågor o frågade om jag behövde alvedon och värmekudde. Hon ville verkligen att detta skulle bli THE NIGHT! Men jag tackade nej och suckade för mig själv.. vad gör jag här?

Natten blev förjääävlig. Inte i den bemärkelsen vi alla önskat, tyvärr. Jag kunde inte sova pga bortdomnande ben, sjuuukt sura uppstötningar och fötterna värkte så så in i satan. Vätskan lixom pulserade i takt med pulsen typ. Graviditetsklådan var inte nådig mot mig och gravsnuvan som suttit i sen i julas var där den med.
Efter otaliga pinkturer ut i korridoren somnade jag in vid halv sex och sov till kvart över sju... Jäklar vilka påsar jag hade under ögonen.

Vi fick i oss frukost och nästa CTG kurva togs. Den var prickfri. Värkarna var där men gjorde ingen nytta. Sen var det väntan.. väntan.. väntan... väntan som stod på schemat. Mycket väntan blir det.
Överläkaren kom in på ronden och sa att det såg bra ut nu.
Hon gick in med inställningen att jag barrikerat mig där på sjukhuset och inte tänkte lämna det förrän bebisen var ur kroppen. Folk gör tydligen så??
Men när jag berättat att vi var påväg hem redan igår blev hon lugn. Hon trodde jag begärde igångsättning. Hon tyckte att få låta värkarna sätta igång av sig självt blir mycker mer genomlidligt och komplikationsfriare, och jag tror henne.
Men för att vara på den säkra sidan så gjorde vi ett ultraljud för att se om vattenmängden var ok. Och det var den.
Det betydde så oerhört mycket att få se det lilla livet i magen och se att han mådde bra. Även fastän att man bara såg ena skinkan, lite revben och ett hjärta som slog så var jag hur nöjd och belåten som helst. När barnet är såhär stort så går det inte att få en helkropps bild... man ser bara vissa delar.

Vi packade ihop och gick ut mot bilen. Det saknades lixom någonting... Alla andra lämnade sjukhuset med bebis, men inte vi...
Vi får vänta lite till....

Tack älskling du är världsbäst, hade för allt i världen inte velat göra det här utan dig ♥