Med ett öga för foto

Magen blir bara större och större.
Herregud, jag har ju åtta veckor kvar.
Det hinner hända mycket på den tiden...
Hejja hejja!!

Magen lägger sig till hööööger,
blir stenhårt upptill,
för att sen glida ner och mjukna till.

Sammandragningar har jag dagligen, många gånger om dagen.
Men så länga jag inte måste stanna upp och genomleva dom så är allt som det ska ;-)

Los Biffo!



Idag, lördag, blir det lite handboll med Elliotten, sen tar vi en tripp till faster Hannah i Västerås :-)
Ska blir myyyys!

Det ska bli otroligt intressant och se hur jag ska ta deras trappor upp till lägenheten.
Dom bor högst upp.
Ichas eller foglossning hela vägen upp?!
Hmm..
Svärmor sa något om att gåbaklänges.
Jag får testa det.

Var hos Morski igår.
Magen följer sin kurva perfekt. Så roligt att se ;-)
Hjärtljuden låg på 154. (säger inget egentligen, men det gjorde dom)

Jag har även fått det berkäftat att det är i fogarna det knakar hos mig. Hon förklarade det som att mellan fogarna brukar det ligga ett lager tuggummi, nu har det förvandlats till smör och gör ont när bäckenet gnids mot varandra.
Jag kan inte minnas att jag hade såhär ont med nr 1, sa jag.
Nä med nummer två blir allt värre, får jag som svar.
Jahaaa.. bara att blunda för det och ta i.
Somnade i soffan precis innan Bonde häromdagen. Vaknade upp av att en J klev innanför dörren och gapade om att dörrn inte var låst. Nähäää!?
Det var ju inte rikgit meningen att somna innan Bonde heller och missa hela det kalaset. Ryggslutet brände och var helt stelt, jag insåg att ett bad var den enda sättet att få det hela ur världen. Jag hade legat i soffan i samma ställning i 3,5 timme. Illa. Annars på nätterna byter jag sovställning minst en gång i timmen.
Problemet var bara trappan upp. Aj Aj Aj.
Jag vet inte vad som är värst. I högerskinkan har jag ischasen (hur stavas det?) som strålar ner i hela benet och på vänstersidan foglossningen.
Vad ska man välja? Högerfoten först eller vänter, upp för hela trappan!?

Som en vän sa, det är väl bättre än att kräkas.. och ja.. det är det. Hellre smärta än att må kräkilla. Blää.

Hejja hejja! Bara högst tolv veckor kvar :-D

v. 12

Nu ska jag tydligen ha överskridit den värsta risken för missfall.
Känns skönt.

Men det smärtar i hjärtat att jag är en värdelös mamma och sambo. Verkligen värdelös. Mår piss konstant och orkar ingenting. Är trött och emlig. Gu va jag är trött på det här.
Jonas sliter som ett djur här hemma. Jag är mest dåsig och svimfärdig.
Jag försöker, men minsta lilla grej är en ansträngning att jag tror jag ska svimma.
Det blev bättre ett tag, några dagar. Jag klarade iaf att gå till affären, sitta ute med Elliott i trädgården, vara med och lägga golvet, spacka, slipa, tapetsera, spika lite spikar i skåpstommarna. Men nu är jag totalt veck.

Det här är värdelöst, ovärdigt.

Magen är lika stor nu som när jag var i v 21 i förra graviditeten. Barnet är ynka ca 6 cm, så den tar ingenvidare betydlig plats än. Hur ska det här sluta? Ingenting av det jag äter jag jag typ av med. Allt sätter sig på mage och lår. Är det bättre att kräkas?
Tabletterna jag tar för att slippa, gör mig ju ändå bara dåsig, trött och ger mig en otrooolig muntorrhet.

Jag mår illa konstant. Kräkilla. fejkhulkar jag en gång så kommer det på momangen. Är det värt att kräkas för att må bra i 3 min efteråt, för att sedan övergå till illamående igen?

Hjälp!
Någon som har något vettigt att komma med?
Råd?
erfarenheter?

Det enda barnmorskorna säger är "knapra på en skorpa och drick en kopp te innan du stiger upp?" och "ät något var tredje timme".
Det fungerar inte.

Hjälp!