Med ett öga för foto

Nu händer det...
Det jag gått och fasat över.. Jag är mitt i det, precis alldeles nu.
Fasiken vad jag har och haft ångest över detta nuet.

Ibland är man inte mer än männsika och kan inte åstadkomma underverk. Det är synd. Varför ska man behöva utstå sånt här. Med allt vad det burit med sig? Det måste ju vara av någon jäkla anledning vill jag tro. Det måste finnas någon mening med detta...

Om ni vill fräscha upp minnet så läs här!
Det skrevs på sjukhuset.
Läkarna där trodde att b-vitaminbristen gjort att han slutade andas. Här hemma, i vårat län, visade det sig att han hade en omogen andning. Hans centrum som sköter andningen funkade inte riktigt som det skulle. När han kom ner i djupsömn så glömde kroppen bort att andas. Möjligt att B-vitaminbristen kan ha med det att göra, men jag vet inte...

Redan på BB uppmärksammade vi detta. Han sov, men hade väääädligt långa andningsuppehåll. Han hade kvar lite fostervatten i slemhinnorna (som dom kan ha) och man hörde när han andades och tvärt om. Vi bad sköterskorna titta på honom, läkare, överläkare... men ingen, INGEN tog oss på allvar. Allt var så normalt.
Jag kan bli så förbannad när jag tänker tillbaka på det. Vi hade redan ett barn hemma. Vi kände att något var fel.

På BVC sas det att allt var under kontroll och han var en fiiiin pojke. Bara det hela att han vägde så mycket vid födseln kunde tydligen normalisera det mesta.

Så hände det när han var tre månader gammal. Hela karusellen drog igång och känslorna han inte gripa tag i en där, just då. För då var det överleva som gällde. Det enda som betydde någonting i hela världen var att han, jag just skakat liv i, skulle fortsätta andas. Man är så jäkla liten på jorden. Man ber till högre makter att allt ska gå vägen. DÅ vill man tro att någon/något finns som kan göra det där onaturliga.

Det värsta av allt som jag brottas med idag är att han legat där i famnen, i sängen, i vagnen, tätt intill mig, natt och dag... och behövt min hjälp, att kunna andas. Men jag har inte funnits där, på det sättet. Jag har inte vetat. Kan tyckas att jag är hård mot mig själv... men jag hörde en klok kvinna säga att "en mammas instikt är att få barnet att överleva".  och jag antar att det är det som tär. Vad som höll på att hända.
Hur kunde jag ignorera bara för att läkarna sa det åt mig?

Vi fick ett apnéalarm. Vilket kändes super. Nu kunde jag veta exakt när jag behövde var där. Väcka upp honom och få honom att andas igen. Lilla lilla krake.
Larmet larmade. Om och om igen. Tillslut kunde man se ett mönster. Runt elva-tolvtiden på kvällen, sen vid tre tiden på morgonen. DÅ var han nere i sin djupsömn.

Sådär höll vi på. Man gick som på rutin. Hjärtat hoppade ur kroppen och lagade sig själv lite halft för att klara nästa omgång. Adrenalinet pumpade ut i ådrorna och att somna om var omöjligt. Jag kunde sitta hukad över sängen i timmar. Jag ville vara där INNAN det hände...

Månaderna gick och det blev mer sällan. Omognaden verkade dra sig tillbaka. Vi gjorde en registrering i början av sommaren och då var det inte riktigt prickfritt än, men nästan. Hjärtfrekvensen gick ner lite för mycket än normalt fortfarande vid andningsuppehållet och vi fortsatte med larmet. 

Varje pip, av varje slag fick mig att reagera. Diskmaskinen, tvättmaskinen, plattången, datorn, ovanliga tjut i andras mobiltelefoner... listan kan göras lång. Samma prosedur händer i kroppen varje gång. Hjärtat hoppas ur, blicken blir stirrig och jag försöker fokusera mig på vart Anton befinner sig. Det går blixtsnabbt. På en millisekund har allt hunnit hända och jag har även insett att Anton inte har med sakern att göra.
Fort går det! Men hualigen så vansinnigt smärtsamt.

Idag använder vi inte larmet regelbundet. När Anton kunde välja själv hur han skulle sova så fungerade inte larmet längre. Han sovar alltid på mage och snurrar som värstaste elvispen i sängen. Vi diskuterade med personalen på andningsenheten och vi kom fram till att det inte fanns något att göra...
Han hade visserligen inte larmat "skarpt" på ca tre- fyra veckor... men det kändes otroligt obehagligt ändå.

Jag slutade sova! Helt! Att vika tvätt vid tretiden på morgonen var inte alls konstigt här hemma. Tillslut sjukskrev barnläkaren mig, nästan mot min vilja, ville inte inse ett närkommande breakdown.

Nu är jag påväg upp igen. Men behöver hjälp. Kommer att få gå och prata med någon. Tid nästa vecka.
Antons lekkamrat S som fortfarande larmar skarpt lilla skruttan... Tänker på henne ofta. Och såklart på hennes familj. Tur i oturen så är det skönt att vi är två. Hennes mamma och jag. Häromvekan när vi sprang på dom på babysången var hennes larm på och det iiiisade i ådrorna. Blipp blipp blipp blipp... vid varje andetag som tas. Kommer vi någonsin att bli normala efter det här?

Just i detta nu är jag en liten liten människa igen. Registeringen är i full gång. Torsdag till tisdag har vi på oss. Tre elektroder på kroppen och en nypa i foten är det som registerar hans andning, hjärtfrekvens och syresättningen i blodet.

Måtte detta vara sista gången!

Just just nu... är jag minst.