Med ett öga för foto

Det såg inte så ljust ut i början av veckan när jag får ett mess av Lisa där det står " så nu har magsjukan entrat vårt hem" Olle stackarn kräktes som en majonästub. Por little thing!
Men idag mår han bra och hela övriga familjen oxå för den delen :-) Bra spritat där Lisa!

Så nu är planen att hon entrar mitt hem redan i kväll, efter jobbet. Så kan vi ta det lugn å ro i morgon bitti innan vi åker in. Vi har ju räknat med en hel del shopping oxå.. så det måste få plats på schemat :-)

Jag har suttit och skrivit ut kartor från eniro för att vi ska hitta och låtit mina arbetskollegor göra små prickar vid vissa av våra mål för helgen.. haha... Lant-flickorn vill ju inte virra runt heeeelt huvudlösa.. helst. haha

Till min förvåning ser jag sambanden mellan de olika delarna av stockholm som jag har varit på :-) tummen upp för mig!
När jag sitter och blickar över slussenområdet inser jag HUR FEL mickis och jag verkligen rumlade runt.. när vi skulle till engelen. Det var tider det, BK tiden! :-)
(Till Mickis: Vi gick huuuuur fel som helst! hahahahahaha gu va vi drack, har nå minnen från toaletten på t-centralen!? Där var det livat!)

Hos dietisten.
Efter att vi gått igenom mina måltider under dagen.
"Du äter regelbundet och bra, inte fett, utan lagom, i lagom mängd ( som det beräknas att en "normal" person ska äta)
"Nej, jag kan inte säga så mycket du kan ändra på.. skulle vara att skära ner på allt du äter då. För då gå man ner i vikt!"

Nähä?? Det hade jag ju kunnat räkna ut med ena arselskinkan.
Men problemet är ju hur jag ska orka mig genom dagen, på mindre bränsle?
När klockan slår fem och jag får gå hem så är det inte bara att slänga sig på sofflocket inte.
nej nej... då är det hämtning på dagis, middag, lek/bus :-), badning, välling, natti natti.
SEN när klockan slagit åtta, då är det dax för vardagssysslor.
SEN när klockan slagit tio, då kan jag börja varva ner.
SEN vid elva slocknar jag, då har jag gått på sparlåga sedan klockan fyra... fastän att jag fått mat i mig så piggnar jag inte till.
HJÄLP MIG!

Jag hade förväntat mig att hon skulle skrika rakt ut, peka med pekpinnen på
saker jag inte får stoppa i mig och köra med skrämseltaktik genom att visa
bilder på kvinnor i 250 kilos klassen, men nej.

Träningen tyckte hon var jätte bra att jag sysslade med och hoppades att det, tillsammans med minskning av mäng mat skulle hjälpa mig i min viktnedgång.
Jag vill ha recept, exempel på saker att äta i "in case of emergency", en strategi för hur det här ska funka och sätta upp mål.

Men jag måste testa det här helhjärtat i en månad. Annars gör jag inte mig själv rättvis. Vid nästa träff vill jag visa resultat!
Hon trodde på resultat inom en månad, då måste jag oxå göra det. Jag har en burk jag ska använda att stoppa "varm" mat i och en burk med sallad som är en storlek större.

Wish me luck!

I am a
Snapdragon

What Flower
Are You?

"Mischief is your middle name, but your first is friend. You are quite the prankster that loves to make other people laugh."


SANT?
Vad tycker du?

Det var en gång en flikka som gick till jobbet, snorig och dann, Hon kände att det var något knas i kroppen, men vägrade lyssna.
Det var ju inte så länge sen sist, hon var sjuk.. Det här är säkert bara nån liten bugg i systemet, tänkte hon. På kvällen var det innebandy - tajm. Flikkan hade hur mycket energi som helst. Men det var något som höll henne tillbaka.
Hon sov bra på natten och gjorde sig iordning på morgonen för att knata iväg till jobbet. Påväg till jobbet skulle hon bara lämna av sonen på dagis. Där var nästan alla, både fröknar och barn sjuka.
Flikkan slog bort alla tankar om dukande huvuverk och brännande halsont. Lämnade sonen på dagis och stack iväg.

Väl på kontoret växte högen i papperskorgen av snorpapper. 
Hon hade hur mycket som helst att göra. Många olika projekt att ta itu med. Den lätt stressade flkkan försökte intala sig själv att" Med alvedon i kroppen, mår man toppen".
Framåt lunchtid åkte hon med sin mor på lunch... det kändes mycket bättre med lite mat i magen :-)

Väl tillbaka på kontoret gjorde sig huuvdet påmind igen och hon tog en till dos alvedon. Några timmar gick... och flikkan kände att hon fick lite gjort. Vid tre tiden ville ögonen bara falla ihop och ögonen tårades. Hon grät inte, utan de var nog bara snoret som inte kom ut ur den igentäppta näsan, tänkte hon, lite smått förvirrat.
Efter en liten tid fiskade hon upp örontermometern som hon egentligen skulle ha lämat med sin som på dagis, men totalt glömt bort det.
Flikkan tvekade några sekunder, hon ville egentligen inte veta... Men vips, satt den i örat!
38,9 visade den.
Genast började hon känna av huvudverken mer och mer... i ansiktet kändes det som om att det hade blivit överkört av en bulldozzer.
Jäkla termometer, tänkte hon. För att trösta sig själv lite gick hon rakavägen till kaffebordet och mumsade i sig en bit av dagens gåva från en av under entreprenörerna. Inte för att hon kände någon smak, men hon visste hur den brukade smaka och nöjde sig med det.

Äntligen slog klockan fem. Hemdax. Hennes sambo skulle stanna över i stora staden, under natten.
Så egentligen hade hon bara lust att kravla sig hem, dra något gammalt över sig och sen bara sova bort det onda. Men nej. Bilfärden till dagis var otroligt lång och seg. Väl på dagis tog det evigheter att få på sonen kläderna. Äntligen svängde bilen in på parkeringen hemma. Nu var det bara upp för backen och sen tre trappor upp.
Den lilla flikkan som kände sig ynkligast i världen, kämpade med sig själv att inte lägga sig på soffan förrän maten var färdig. Annars hade hon inte kommit upp igen. Och sonen vill ha middag.
Det blev snörvel- wåfflor.
Eftersom att flikan inte var 100% närvarande fastän att hon satt 4dm ifrån sin son. så hade han kladdat ner hela sig själv med sylt, när han ätt klart. Det var bara en sak att göra. BADAS!
Morgon-rocken på och sen kröp vi ner i soffan.
Flikkan i sin dimma värld tog sig upp på fötter efter ett tag och fixade välling.
Mums mums, sa sonen. Sen var det direkt i säng, för oss båda.

Nu sitter hon, flikkan, i soffan och knapprar på sitt tagnentbord. Brevid henne ligger en halväten banan. Hon känner ingen matlust när hon ändå inte känner smaken. Hon fick iaf sova gott under natten. I morse tog hon sitt furnuft till fånga och ringde och sjukanmälde sig. Chefen skrattade högljutt när hon kraxade fram att hon inte kom till jobbet idag.
Snoret rinner fortfarande och hon undrar om det verligen inte syns några spår efter bulldozzern som kört fram över henns ansikte.

Hon försöker kurera sig, så att hon kan gå till arbetet imorgon och få lite mer saker gjorda. Sen ska hon självklart vara med på matchen på lördag.
"Med lite alvedon i kroppen, mår man toppen"

Fönstergluttaren jag, sitter och noterar att det är påtok för mycket bilar på parkeringen. Det är tydligen visning i en av lägenheterna. Bilarna står huller om buller. Och SJÄLVKLART har P-bilen anlänt!
Jag ringer Jonas, vars kompis är här på visningen, och meddelar. Han flyttar sin bil.
Lapp-gubben börjar lappa. Folk kommer springande. Det diskuteras hit och dit, men lapp-nissen är stenhård. Han fotar deras bil, med bötern, när dom står en meter ifrån... snacka om uppretande.
Jag som precis bakat bröd och varit nere i tvättstugan fann det ganska underhållande att sitta och titta på folk som kom från visningen och skulle precis slå ner rumpan på bilsätet, när dom hoppar ur bilen och slänger sig på framrutan. Inga glada miner där inte.

Lite skadeglädje såhär på söndagsförmiddagen :-)