Med ett öga för foto

Det var en gång en flikka som gick till jobbet, snorig och dann, Hon kände att det var något knas i kroppen, men vägrade lyssna.
Det var ju inte så länge sen sist, hon var sjuk.. Det här är säkert bara nån liten bugg i systemet, tänkte hon. På kvällen var det innebandy - tajm. Flikkan hade hur mycket energi som helst. Men det var något som höll henne tillbaka.
Hon sov bra på natten och gjorde sig iordning på morgonen för att knata iväg till jobbet. Påväg till jobbet skulle hon bara lämna av sonen på dagis. Där var nästan alla, både fröknar och barn sjuka.
Flikkan slog bort alla tankar om dukande huvuverk och brännande halsont. Lämnade sonen på dagis och stack iväg.

Väl på kontoret växte högen i papperskorgen av snorpapper. 
Hon hade hur mycket som helst att göra. Många olika projekt att ta itu med. Den lätt stressade flkkan försökte intala sig själv att" Med alvedon i kroppen, mår man toppen".
Framåt lunchtid åkte hon med sin mor på lunch... det kändes mycket bättre med lite mat i magen :-)

Väl tillbaka på kontoret gjorde sig huuvdet påmind igen och hon tog en till dos alvedon. Några timmar gick... och flikkan kände att hon fick lite gjort. Vid tre tiden ville ögonen bara falla ihop och ögonen tårades. Hon grät inte, utan de var nog bara snoret som inte kom ut ur den igentäppta näsan, tänkte hon, lite smått förvirrat.
Efter en liten tid fiskade hon upp örontermometern som hon egentligen skulle ha lämat med sin som på dagis, men totalt glömt bort det.
Flikkan tvekade några sekunder, hon ville egentligen inte veta... Men vips, satt den i örat!
38,9 visade den.
Genast började hon känna av huvudverken mer och mer... i ansiktet kändes det som om att det hade blivit överkört av en bulldozzer.
Jäkla termometer, tänkte hon. För att trösta sig själv lite gick hon rakavägen till kaffebordet och mumsade i sig en bit av dagens gåva från en av under entreprenörerna. Inte för att hon kände någon smak, men hon visste hur den brukade smaka och nöjde sig med det.

Äntligen slog klockan fem. Hemdax. Hennes sambo skulle stanna över i stora staden, under natten.
Så egentligen hade hon bara lust att kravla sig hem, dra något gammalt över sig och sen bara sova bort det onda. Men nej. Bilfärden till dagis var otroligt lång och seg. Väl på dagis tog det evigheter att få på sonen kläderna. Äntligen svängde bilen in på parkeringen hemma. Nu var det bara upp för backen och sen tre trappor upp.
Den lilla flikkan som kände sig ynkligast i världen, kämpade med sig själv att inte lägga sig på soffan förrän maten var färdig. Annars hade hon inte kommit upp igen. Och sonen vill ha middag.
Det blev snörvel- wåfflor.
Eftersom att flikan inte var 100% närvarande fastän att hon satt 4dm ifrån sin son. så hade han kladdat ner hela sig själv med sylt, när han ätt klart. Det var bara en sak att göra. BADAS!
Morgon-rocken på och sen kröp vi ner i soffan.
Flikkan i sin dimma värld tog sig upp på fötter efter ett tag och fixade välling.
Mums mums, sa sonen. Sen var det direkt i säng, för oss båda.

Nu sitter hon, flikkan, i soffan och knapprar på sitt tagnentbord. Brevid henne ligger en halväten banan. Hon känner ingen matlust när hon ändå inte känner smaken. Hon fick iaf sova gott under natten. I morse tog hon sitt furnuft till fånga och ringde och sjukanmälde sig. Chefen skrattade högljutt när hon kraxade fram att hon inte kom till jobbet idag.
Snoret rinner fortfarande och hon undrar om det verligen inte syns några spår efter bulldozzern som kört fram över henns ansikte.

Hon försöker kurera sig, så att hon kan gå till arbetet imorgon och få lite mer saker gjorda. Sen ska hon självklart vara med på matchen på lördag.
"Med lite alvedon i kroppen, mår man toppen"