Lite guldkant på vardagen
Lite extra lyx i vardagen piffar alltid till :-)
och det behövs verkligen inte mycket till för att det ska kännas så.. nu när man är mammledig.
För någon vecka sedan var vi på Åtellet.
Daniel Roos gästkockade där. Läs hans egen blogg om besöket här.
Han mannen bakom det kungliga bröllopet dessert ;-)
Förväntningarna var höga.
Kolla in menyn!
6 rätters blev det!
Innan förrätten blev vi serverade anklevermousse. Jag var mitt uppe i ett samtal och reflekterade inte så mycket över vad servitricen sa. Smaka sa Tobbe. Ja, Jonas hade ju redan ätit en sked och var påväg in med nästa skopa. Så gott lär det väl vara tänkte jag... men lite tveksam vart jag när jag förde skeden mot munnen.
Det luktade inge vidare. Luktsinnet är placerat där det är av en anledning. För att man ska känna i tid om maten är ätbar eller ej för att man inte ska bli förgiftad. Men det sinnet lyssnade jag inte på, t y v ä r r den här gången.
Jag ville spotta och fräsa. Det var tametusingen det äckligaste (ursäkta mig att jag säger så om mat) jag någonsin ätit. Alla skrattade åt Beas mat när den kom in. Hon är vegetarian. En sjuttondels tomat med lite örter på. Men gud vad vi suktade efter den tillslut allihopa.
vi sköt ifrån oss anklevermoussen med rynkande pannor och väntade hungriga på nästa rätt.
Så kan det gå.
Nu kunde det bara bli bättre...
Nästa rätt föll mig mer i smaken. Gös med blahapuré och citrushollandais. Det var jättegott. Nästan godare än själva varmrätten ;-)
Varmrätten slank ner fortare än fortast för sen, s e n visste man vad som komma skulle. Det vi var där för.
Först en förefterrätt som gav smaklökarna ett lyckorus!
Magisk vaaniljpannakotta med hallontjofräs.
WOw WOw WOw
Vilken smakupplevelse. Choklad i alla dess former. 
bilderna är från hans blogg
Det superspeciella var att mästerkonditorn själv kom ut och serverade efterrätten all by himself. Då tog vi tillfället i akt att credda honom riktigt ordentligt och tacka honom för de enorma smakupplevelserna.
Det där kommer jag att leva på länge!
Det är skillnad på choklad och choklad!
Tack Daniel Roos!
egen barnmat
Egen barnmat är himla enkelt att göra.
Koka det mesta! Mixa! Ta daaaaa ;-)
Det skulle ju verkligen gå på 5 minuter och man fick dom fem minutrarna helt ostörda. ha ha
Första moroten är han kvar i köket, andra är han påväg ut i hallen. Vid potatisen har han rest sig upp mot hallbänken ... har antagligen fått tag i något iögonfallande att kämpa för. Oftast hinner han sätta sig på rumpan när han känner att det blir alltför svajjigt, men ibland inte. Som tur är har han hjälmen, allt som oftast på, som tar emot de värsta dunsarna, men ibland faller han snett och då ligger hakan, näsan och käkpartiet risigt till. Som tur är har han inte så långt till backen.
Men man springer ändå där och försöker vara den mänskliga airbagen.
När det är dags för att skala palsernackan har han hunnit igenom hela hallen och bestiger damsugaren i vardagsrummet. Bank bank.. står han och slår på den.
Känner mig som en iller mellan rummen. Lyfter tillbaka honom till köket, men han är bestämd den lille herren. Han ska utforska klart damugaren!
Medans han knatar tillbaka genom hallen till vardagsrummet hinner jag hacka rotfrukterna. Jag hivar i dom i kastrullen och beger mig ut mot vildningen. Han är i full färd med att hångla upp damsugarslangen och blir smått irriterad jag bestämmer att det där förhållandet nu får vara över.
Några minuter innan du tänker ta av kastrullen från plattan så slänger du i broccolin. När det kokat klart, häller du av vattnet, låter svalna lite, häller på en skvätt olivolja, någon matsked vatten, möjligen en pytteknutta peppar... sen mixa! mixa! mixa! mixa till puré.
Låt svalna!
In i kylen!
Purén klarar sig i upp till tre dagar i kylen. Skulle inte rekomendera att frysa den, med tanke på att den innehåller potatis.
När du sen ska värma den vid matdags blanda ut med lite mer vatten om den blivit "stabbig".
Lycka till! :-)
My style
Linnea ville veta hur jag lärt mig fotografera och så ville hon ta del av mina photoshop tips.
Himla kul att skriva om tycker jag. Skulle kunna printa ner fjorton A4 sidor front and back, men inser att jag antagligen tappat bort er någonstans mellan första och andra bladet :-P
Jag är självlärd skulle man väl kunna säga. Det ni ser är min syn på världen ;-)
Jag vill lyfta fram värmen, känslan och hjärtat i bilderna. Det gör jag med hjälp av komponeringen i bilden. Med det menar jag hur och vart jag placerar objektet, kroppsdelar eller blicken i bilden. Vad vill jag lyfta fram, vad i bilden är det som gör känslan?
Alla kan ta en bild. Trycka på knappen, ja det är ju hur lätt som helst.
Alla kan ha en bra kamera. Det är bara att punga upp plånboken.
Men det gäller att se. Se det fina, naturliga, ljuset, känslan, ömheten, vackra i det hela. Det kan fångas med vilken kamera som helst!
Två personer kan fota samma objekt fastän att dom får ut två helt olika bilder.
Man måste gilla det man ser. 
Jag försöker alltid sträva efter att få personen i fråga att känna sig bekväm framför mig. Kemin är jätte viktig.
Sen kan man fota personen i fråga nära, för att få med de små egenheterna av personligeheten.
Eller fota i miljö. För att uttrycka rörelser och fånga känslan på ett annat vis.
(Jag hade velat fota honom i diskhon från igången och fått med hela köket... men där handlade det om att ta en för stor risk i säkerheten :-/)
Nu när jag skriver märker jag verkligen hur passionerad jag är inför detta ämne. Känner mig som helt uppslukad.
I photoshop arbetar jag mest med:
pillar lite på Brightness/ contrasten
Curves
leker lite med vibrancen
Kloningsverktyget är min högra hand
men för det mesta försöker jag ändra inställnigarna, efter ljusförhållandena, på plats för att slippa jobba så mycket med bilden efteråt.
Exempel på redigering ser du här och här och här!
Om ni vill ha mer ingående redigering ställer jag gärna till med ett sånt inlägg också ;-)
En hyllning till livet
Anton är numera utskriven från andningsenheten på KS och räknas nu som en fullt frisk krabat :-D
Dom har varit helt underbara där och jag är glad att jag betalar den skatten vi gör, om man säger så.
Jag är så himla otroligt lycklig. Trycket i bröstkorgen har börjat lätta... Det är mycket hemska minnen som fortfarande sitter kvar i kropp och själ. Men nu vet vi att det bara är en s p i k r a k väg uppåt.
Mot framtiden - mot livet. ♥
Man ska hylla livet! Mest varje dag, man vet aldrig när något kan hända och livet är över.
Man är så skör som människa. Man är mest bara Kött och Blod.
Ta hand om er och alla som ni tycker om, som betyder någonting för er. Värna om familj och vänskap, för det är det som betyder någonting i slutänden ♥
Mycket ska man vara med om här i livet... Det är inte alltid lätt. Men förhoppningsvis kliver man ur det här med flera kilo mer erfarenhet och styrka och kan använda sig av erfarenheten i andra situtioner som stundas här i livet.
Massa kärlek till er!
Helmutt på!
Helmutt på! Känns betryggannde :-) det går i 180 här hemma. Tack Emma för lånet! Våra vilddjur verkar ha lite väl brottom... ;-)
Knaserier
Ett inlägg jag skrev först, men valde att publicera sist, hamnade automatiskt innan det första inlägget här på bloggen. (fastän att jag publicerade det efteråt)
Ha ha ha!
Var det nån som hände med? ;-P
Läs Sally Santesson under Tavlan för er som missat det inlägget. Hon piggar alltid upp humöret :-D
Hur som helst... Wierd!
Tavlan
Vissa köper Triss och plötsligt händer det...
Andra ropar in snygga ramar på auktion och plötsligt händer det.
Jag var med svärmor på auktion i Östersund. Där hängde den, ramen. Som skulle pryda vår vägg hemma med ett familjeporträtt i, som systeryster har knåpar ihop :-)
Perfa!
Det är ingen liten historia vi pratar om. Tänk er Mega! eller ja 76 x 89cm.
Otymplig är det i varje fall.
J suckade, stånkade och stöööönade när jag kom släpandes på den. Att vi överhuvudtaget skulle få med den hem från fjällen den gången var omöjligt. Så svärmor erbjöd sig frakta ner den senare. Ingen blev lyckligare än jag.
200 spenar, så var den min.
Hemma hamnade den snabbt i garaget. J är inte så förtjust i pampigt och guldigt. Men det är jag, bara någon enstaka sak sådär. Och nu vet jag preciiiiis hur och vart den kommer att göra si bäst :-)
I vardagsrummet.
Där ska jag klä en vägg i ramar. Stora som små. Svart, vitt och g u l d. Bilderna i ska vara svartvita och vissa i färg.
I söndags när vi hade besök, skulle jag rekonstruera mitt tänk och se vad jag fick för respons. Tavlan åkte upp på väggen, på ett par redanfästa skruvar och den glänste som aldrig förr :-)
När jag putsat av den det värsta dammet såg jag att den var signerad.
Namnkladdad tänkte jag... hmm.. tanken slog mig att tavlan kanske är värd lite mer än de ynka små fjuttiga 200kr jag gav för den. Innan jag trashar den totalt och sprejlimmar över med min egna konst så är det nog bäst att kolla upp saken ;-)
sagt och gjort.
Uppsalas auktionkammare har en tjänst där man kan fylla i ett formulär och sedan sända in bilder för att få en värdering. Smuttigt smidigt!
Jag googlade även på namnet. Det ser ut som om det säljs tavlor han har gjort för tiotusentals lappar...
Men asså, jag är så inibomben förtjust i självaste ramen. Motivet är skitsamma. Två Hälgeälgar ute och strapatserar i skogsbrynet...
Så nu återstår det att se...
Sally Santesson
Denna underbara människa!
Hur hade det sett ut om männen skrivit alla böcker och samtidigt tagit hand om alla barnen, nä då hade det inte blivit några böcker skrivna alls. Och mänskligheten hade drabbats av enorma fritidsproblem eftersom att det inte hade funnits några böcker att läsa. Vad skulle folk göra då?
Ja föröka sig naturligtvis. Bara kinerserna skulle vara tio miljarder. Eller tänk om en kines vann nått i OS och alla kineser fick för sig att hoppa av glädje samtidigt. Då skulle jorden rubbas ur sin bana runt solen och en ny istid skulle komma. och allt detta bara för att Roger Luddlum (författare) har hungriga barn som springer runt skrivmaskinen och gapar att dom är hungriga.
Vad är det med han Robert Luddlund? Har han ingen kärring som kan ta hand om barnen?
Herregud!
/Sally Santesson
Ta er tid! Lyssna! och njuuut!
En Ahaaupplevelse á la Lina.
Vid frukostbordet.
Matar Anton med gröt (fort ska det gå), försöker sippra i mig själv en smoothie, bläddrar i tidningen samtidigt som Elliotts frågor om allt och alla haglar över mig. Som pricken över i:et ljuder wordfeuds plingsignal lite titt som tätt.
Jag blir stressad och märker att jag inte svarar tillräckligt på Elliotts frågor.. för han blir inte nöjd.
Där stannar jag upp.
Analyserar, lyssnar, känner av.
Dumma dumma jag.
Lina, prioritera!
Vad ska fokus ligga på, just i detta nu?
Vad kan du göra sen?
Så jag la ifrån mig tidningen, lät telefonen plinka så mycket den ville i sin ensamhet, matade klart Anton och sen drack jag upp min egen frukost. Samtidigt kunde jag vara mer närvarande i Elliotts frågeställningar och alla var nöjda och glada :-)
Phu!
Precis sånnadär situationer springer jag på dagligen!
Gör ni?
Tråååååk!
sagt och gjort
Han satt riktigt fint...
ett tag ;-)
Resultatet:
Här är en av ett tiotal skrattbilder.
Han är en glá prick!
Sen fick han gå lös på pläden, men då tappade han fokus totalt...
Några fler som vi ha sin lilla ögonsten/ögonstenar fotade?
Maila mig på [email protected]
eller
Ring mig på 0739 31 23 73
Lite lek
"Det var inte jag" minen...
Jorå, ok... det v a r j a g!
"Morgonstund har guld i mun"
Burr kallt på nedervåningen.
Försöker gnussa bort de flesta sandkornen ur ögonen. Gääääääsp!
Försöker mig förstå mig på det här med g u l d e t i morgonstunden... man är ju så jota trött att ingeting blir gjort...
Men barnen är ju glada iallafall och då blir ju jag glad. Antar att det är det som är guldet då :-D
Men jag kan inte låta bli att tycka att 05.15 är en okristlig tid att stiga upp. När man kunde ha haft turen att fått sova till 07.30 eller nått.
Men men... jahaa, grådassigt regnväder idag. hmm. Vad ska vi hitta på?
Jag kanske ska ta min munprutts-krypande lilla son och utsätta honom för fotoblixtarna. Ja, men det kanske ;-)
Nakenfis, pläd, badanka.
Ja men jag tror jag slår till!
Men först frukost!
Stretching stretching!
Stretching stretching! Nu kryper han och tar sig fram! Jaga jaga :-) Snart sitter trappgrinden där... Ska bara möblera om hela trappen först :-/ som ni ser finns det ingen självklar stolpe att fästa grinden emot. Hur tänkte dom här??
Läget
Vid 06tiden vaknar Anton och är redo att anta dagens utmaningar, pigg som en lärka. Det är inte varken mamma eller pappa. Larmet tjuter en gång i timmen, för att han dragit av dig en elektrod eller sparkat av sig doningarna kring foten.
Oavsett om det är ett falskalarm eller ej så pumpar pulsen upp på någon millisekund. Jag tror INGET har varit ett "skarpt alarm" än...
Undrar hur det här påverkar Elliott!?
Vi har inte gått in på detaljer, vad gäller Antons "sjukdom". Han vet att vi träffar doktorn en del och han är även med oss där. När han frågar något så försöker vi svara så pedagogiskt som möjligt.
Här om dagen gick Elliott fram till sin bror, som låg uppkopplad till apparaten, känner på foten och säger "lilla lilla Anton". Mammas ♥
just nu
Det jag gått och fasat över.. Jag är mitt i det, precis alldeles nu.
Fasiken vad jag har och haft ångest över detta nuet.
Ibland är man inte mer än männsika och kan inte åstadkomma underverk. Det är synd. Varför ska man behöva utstå sånt här. Med allt vad det burit med sig? Det måste ju vara av någon jäkla anledning vill jag tro. Det måste finnas någon mening med detta...
Om ni vill fräscha upp minnet så läs här!
Det skrevs på sjukhuset.
Läkarna där trodde att b-vitaminbristen gjort att han slutade andas. Här hemma, i vårat län, visade det sig att han hade en omogen andning. Hans centrum som sköter andningen funkade inte riktigt som det skulle. När han kom ner i djupsömn så glömde kroppen bort att andas. Möjligt att B-vitaminbristen kan ha med det att göra, men jag vet inte...
Redan på BB uppmärksammade vi detta. Han sov, men hade väääädligt långa andningsuppehåll. Han hade kvar lite fostervatten i slemhinnorna (som dom kan ha) och man hörde när han andades och tvärt om. Vi bad sköterskorna titta på honom, läkare, överläkare... men ingen, INGEN tog oss på allvar. Allt var så normalt.
Jag kan bli så förbannad när jag tänker tillbaka på det. Vi hade redan ett barn hemma. Vi kände att något var fel.
På BVC sas det att allt var under kontroll och han var en fiiiin pojke. Bara det hela att han vägde så mycket vid födseln kunde tydligen normalisera det mesta.
Så hände det när han var tre månader gammal. Hela karusellen drog igång och känslorna han inte gripa tag i en där, just då. För då var det överleva som gällde. Det enda som betydde någonting i hela världen var att han, jag just skakat liv i, skulle fortsätta andas. Man är så jäkla liten på jorden. Man ber till högre makter att allt ska gå vägen. DÅ vill man tro att någon/något finns som kan göra det där onaturliga.
Det värsta av allt som jag brottas med idag är att han legat där i famnen, i sängen, i vagnen, tätt intill mig, natt och dag... och behövt min hjälp, att kunna andas. Men jag har inte funnits där, på det sättet. Jag har inte vetat. Kan tyckas att jag är hård mot mig själv... men jag hörde en klok kvinna säga att "en mammas instikt är att få barnet att överleva". och jag antar att det är det som tär. Vad som höll på att hända.
Hur kunde jag ignorera bara för att läkarna sa det åt mig?
Vi fick ett apnéalarm. Vilket kändes super. Nu kunde jag veta exakt när jag behövde var där. Väcka upp honom och få honom att andas igen. Lilla lilla krake.
Larmet larmade. Om och om igen. Tillslut kunde man se ett mönster. Runt elva-tolvtiden på kvällen, sen vid tre tiden på morgonen. DÅ var han nere i sin djupsömn.
Sådär höll vi på. Man gick som på rutin. Hjärtat hoppade ur kroppen och lagade sig själv lite halft för att klara nästa omgång. Adrenalinet pumpade ut i ådrorna och att somna om var omöjligt. Jag kunde sitta hukad över sängen i timmar. Jag ville vara där INNAN det hände...
Månaderna gick och det blev mer sällan. Omognaden verkade dra sig tillbaka. Vi gjorde en registrering i början av sommaren och då var det inte riktigt prickfritt än, men nästan. Hjärtfrekvensen gick ner lite för mycket än normalt fortfarande vid andningsuppehållet och vi fortsatte med larmet.
Varje pip, av varje slag fick mig att reagera. Diskmaskinen, tvättmaskinen, plattången, datorn, ovanliga tjut i andras mobiltelefoner... listan kan göras lång. Samma prosedur händer i kroppen varje gång. Hjärtat hoppas ur, blicken blir stirrig och jag försöker fokusera mig på vart Anton befinner sig. Det går blixtsnabbt. På en millisekund har allt hunnit hända och jag har även insett att Anton inte har med sakern att göra.
Fort går det! Men hualigen så vansinnigt smärtsamt.
Idag använder vi inte larmet regelbundet. När Anton kunde välja själv hur han skulle sova så fungerade inte larmet längre. Han sovar alltid på mage och snurrar som värstaste elvispen i sängen. Vi diskuterade med personalen på andningsenheten och vi kom fram till att det inte fanns något att göra...
Han hade visserligen inte larmat "skarpt" på ca tre- fyra veckor... men det kändes otroligt obehagligt ändå.
Jag slutade sova! Helt! Att vika tvätt vid tretiden på morgonen var inte alls konstigt här hemma. Tillslut sjukskrev barnläkaren mig, nästan mot min vilja, ville inte inse ett närkommande breakdown.
Nu är jag påväg upp igen. Men behöver hjälp. Kommer att få gå och prata med någon. Tid nästa vecka.
Antons lekkamrat S som fortfarande larmar skarpt lilla skruttan... Tänker på henne ofta. Och såklart på hennes familj. Tur i oturen så är det skönt att vi är två. Hennes mamma och jag. Häromvekan när vi sprang på dom på babysången var hennes larm på och det iiiisade i ådrorna. Blipp blipp blipp blipp... vid varje andetag som tas. Kommer vi någonsin att bli normala efter det här?
Just i detta nu är jag en liten liten människa igen. Registeringen är i full gång. Torsdag till tisdag har vi på oss. Tre elektroder på kroppen och en nypa i foten är det som registerar hans andning, hjärtfrekvens och syresättningen i blodet.
Måtte detta vara sista gången!
Just just nu... är jag minst.
I ♥ innebandy
Jag har börjat spela lite innebandy igen.
Å det får mig att bli så jäkla glad.
Hur mycket energi jag än gör av med så kommer jag hem med åter 1000 gågner mer energi än när jag åkte hemifrån :-)
Jag älskar sporten. Fart och fläkt!
Börjar om från noll igen. Eller egentligen noll-noll.
Det är såklart fortfarande inte alls som förr.
Nu har jag en bastant hydda att bära runt på. Det gör att man inte alla gånger är världens smidigaste och inte alls den snabbaste. Det irriterar mig sjuk mycket att inte kroppen är i samma skick som den alltid har varit förr.
Det är hårt att inse. Så jag vägrar ett tag till ;-)
Just nu är jag nöjd med att bara vara med på träningarna.. men ju längre säsongen går så kommer nog matchsuget också... tufft att parrera Js skiftarbete med två barn och innebandyn. Men det är värt ett försökt, för det ger mig så pass mycket tillbaka :-D
Det är endast fantasin som sätter stop!
Den var inte god.
Den hade skurit sig och smakade verkligen ingenting...
Försökte rädda den med ketshup, men förjäves.
Det var en såndär snabbis-köttfärssås.
Alla var hungriga, jag matade Anton, Elliott stod å gnällde och Mr Stress själv glömde smaksätta den på något vis.
Köttfärs, peppar, krossade tomater och matgrädde. Och så toppar vi det med snabbmakaroner.
YUck!
Och vad har jag att äta till lunch idag då... jo skuren snabb-köttfärsås... Jag kikade in i kylskåpet och drog en snabb lov mellan hyllplanen.
Feta! JAAA FETA!
Färsk Basilika och oregano. Det klippte jag snabbt ner i röran och blandade om.
Nån ynka dl matgrädde.
Pastagratäng, tänkte jag!
Ta daaaa!!!!
In i ugnen!
Inte för att höja mig själv, på något sätt..
men det vart för j-kla gott!!!!
God morgon världen!
God morgon världen! Nu har jag vaknat och då ska alla andra också göra det :-D Vi var på BVC igår och Anton fick sina två vaccinations sprutor. Sköterskorna där var jätte farcinerade över Antons snabba utveckling. Tydligen skulle han klara 10 månaders kontrollen galant. Han väger nu 9 300g och är 70 cm lång. Han ligger nu bara en kurva över medel, istället för fyra kurvor som han gjorde när han föddes :-) han har endast gått upp några gram i sommar... Men det är tydligen helt normalt. Känns inte bra i hjärtat riktigt, men vi ska dit om en månad igen och se. Snart tar sig den här killen överallt... Övning ger färdighet :-)
Är på kräftskiva... Och nu är det brännbol...
Är på kräftskiva... Och nu är det brännbolltaaaajm :-D
Wordfeud
Vart är vi påväg mot för idiot-lossas-socialitet??
(har ingen aning om det heter så, men det låter bra)
Hela kvällen har jag och J suttit med ajfånen i nyllet och klått varann i WordFeud... En app, typ alfapet!
Och inte nog med att vi spelat mot varandra utan även våra kära vänner Anna och Danne har fått sig en omgång ;-) ( samtidigt) för man spelar inte bara mot en i taget.
Nej nej...
Den andre parten har upptill 72 timmar på sig att svara.
Men det är ju så man blir mörkrädd! Ska det vara såhär man umgås i framtiden? Och när man verkligen slår på stort, då träffas man!! och sitter där med den dumma dumma plåtmanikken i nyllet ändå. varsin.
Där har ni verkligen lyckats apple. Fy er!
By the way!
Jag har användarnamn photobylina, om ni vill ha er en omgång ;-)
Hittills har jag besegrat två av Js kollegor... men sen fick jag lite ångest... tänk om jag blir stannad och jag minsann klått dom i Wordfeud... ojoj illa, man ska vara snäll mot Poliser...
harjaghört!
Förlåt! Jag ska låta er vinna nästa gång ;-)
