Med ett öga för foto

Jag har precis krystat ut en svart soffgrupp ur kanal nr 2, tackar Gud för att det finns lustgas på förlossningen när det är dags för lilleman att komma till världen, ur kanal nr 1.

Han den där storken, han har gått i pension eller?

Idag fick jag en liten föraning om vad som komma skall...

Natten till idag var sådär. Elliott vaknade tvågånger och hade feberyra. Han var helt kokhet och yrade om massa stora saker och många var det. Efter ett tag när alvedonen värkat och blåbärssoppan gjort sitt somnade han om igen och jag kunde slappna av igen. 4 timmar senare var det samma visa igen. Hna klamrade fast sig vid mig för att han frös men han var helt kokhet.
Hur förklarar man för ett barn att man inte får ha täcke på sig för att man är kokhet, fastän att han fryser!? Lillhjärtat.
Efter en stunds vakande kunde även jag slappna av och somna om igen. Klockan halv 10 slog han upp ögonen igen. Ingen feber och han verkade lite piggare. J hade jobbar natt och låg och snarkade i Elliotts rum.

Huset började vakna till liv lite smått igen och frukosten hägrade. Under frukosten började jag känna mig småkonstig i magen. Eller njää i beckenet. Ett tryck neråt liksom. Kunde inte bestämma mig om det var skönast att sitta ner eller stå upp. Jag vet att lilleman redan ligger neråt ganska så långt ner och tankarna satte såklart igång. Men inte nuuuu... efter nyår lille vän.

Nån timme gick och Hannah tog komandot i köket, det var en del kvar sen gårdagen att dona med. Trycket gick över i lite mer obehag.
F Ö R V Ä R K A R!!
Herregisses!
Det höll i sig ett tag, kom och gick lite... för att sedan bli mindre och sen knappt märkbara.
Skönt!

Min egna teori var att det var ett litet straff för gårdagens stojjerier. Var ju endel att stå i, men jag tyckte jag tog det lagom lugnt. Men kanske inte.

Jag är helt slut. Järnvärdet bara sjunker och mattheten är ett faktum. Att jobba heltid tar på krafterna. Jag har inte hunnit vila ett jota. J jobbar rätt mycket nu och Elliott har semester från förskolan. Jag önskar jag hade mer ork att kunna sysselsätta honom... åka pulka eller nått. Jag e rätt less på situationen. Nu får tiden gärna vara dax snart!

Efter nyår, efter nyår!

Dagen innan dopparedagen!
Men här ska inget doppas. Här ska det malas mat.
Tugg Tugg.
Vi blir 12 pers här på julafton och alla har fått sin beskärda del av julstöket. Det blir alla sorters slags mat och minst 7 sorters kakor.
De flesta har sin egen åsikt om vad som ska ingå på julbordet och då får man bidra med det själv. Hannah har ett sött hjärta och hon kände att det absolut inte är en julafton utan 7 sorters kakor. Så det vart hennes mission i jul. Jag bidrar med lite kakor jag med, kan ju inte låta bli ;-) + att jag fått önskemål om fudgetårtan.
Sen är det mycket annat som ska fixas med. Som sagt alla har blivit tilldelad sin beskärda del ;-) de två höggravida paddorna tror jag står för mest. Det är väl kanske lika bra det, för vi har ju inte så mycket annat att tänka på :-D

Så jag får be att önska er ett gott julstök!
Imorrn önskar jag er något annat ;-P

Piller piller piller och piller.
Känns hemskt.
Det är ju egentligen emot mina principer att knapra piller, av alla de slag. Kan inte vara bra för kroppen att tillsätta massa skit, även om man mår skit, tänker jag. Nu har ju en väldigt god vän till mig en heeeelt annan syn på saken. Hon har ingen som helst respekt för piller. Knaprar i sig ifall att och i förbygande syfte. Det är i n t e ok.

Kom på mig häromkvällen jag hade tagit en Renexin på morgonen för avsvällande bihåor, på dagen 2 alvedon, på kvällen en Renexin igen för att kunna sova ifrån bihåleknacket, en Lergigan comp mot den förjävliga graviditetsklådan, en järntablett, en strepsils mot halsontet och två alvedon pga febern. Sist men inte minst måste jag som pricken över i:et ta en Rennie pga de sura uppstötningarna som den söta strepsilen gav mig.
Helt sjukt!

Som gravid finns det inte mycket att knapra, men jag har klarat mig hittills, med det som finns.

*Snörvel snörvel*

Det rinner ur både näsa och ögon.
Prosit!

Pappa J jobbar kväll ikväll.
Han kom förbi för att hämta sin matlåda, jag gjort iordning.
Elliott hoppade och pekade i fönstret P O L I S B I L!
Polisen stiger in i hallen och Elliott blir blyg, både han och jag tittar storögt på hölstret kring midjan.
Vi blev medbjudna ut att titta lite närmare på "the cop car". Känna, klämma, skruva, ratta och sitta.
Jag lämnade den biten till Elliott. Det är lixom lite emot min natur och mina principer att sätta mig i en polisbil. Där sitter man enbart om man absolut måste enlig mig.

Till min förvåning är hans kollega jätte trevlig... det har alla kollegor jag träffat varit. Helt normala.
Jag har inte stött på MR COP yet antagligen, vilken jag känner kan gärna få vänta lite. Han är sur otrevlig och tvingar mig hoppa på ett ben och skälla som en hund. Garanterat. Makt heter det!

Elliott efter mötet. Han fick tunghäfta i polisbilen men när han kom in lossnade tungan.

- Mamma, varför har pappa handbojjor?
- Han måste ju kunna hålla fast tjuven om han vill smita.
- Varför har pappa vattenpistol?
- ja.. hmm.. (hur drar man det snabbt på ett pedagogiskt sätt?) han...
- Ska han skjuta på tjuven eller?
- Nja.. ja... nej, helst inte. Han har den där för att skrämmas lite bara.
- Men mamma, varför har han en sånhär (så håller han handen kuvad framför munnen och mumlar)
- håkeytåkey... (ingen aning om hur det stavas) jo men dom kan prata i dom med varandra.
- Jaha, telefoner?! Kan man ringa på pappa på den eller?

Mycket att tänka på nu.
Innan jul och allt.
Julafton med mat och allt som ska fixas, planeras och inhandlas. Julklappar ska inte bara köpas.. utan jag vill helst lägga en extra tanke bakom varje paket. Det är ju det som gör själva grejen.
Sen vill jag helst att badrumsrenoveringen ska bli klar. Och iomed det så tillkommer det så mycket jobb. All el i hela huset ligger ju i fula-äckel-peckel-plastlister runt om varje dörrkarm och i varje golvlist. När vi börjat ta tag i ett rum så löper det ju på, för allt sitter ju ihop. Nu när ny dörr är installerad lämnas dessa peckel sladdar lösa vind för våg och jag vet att det tar ååååååratal innan det blir prio ett på dom :-(


Mitt i allt detta, som om det inte vore nog med det, så tränger det här med otillräckligheten som mamma in.
Man vill ju sina barn det bästa. Något som stör mig är att han inte får en lika "fri" och lekinspirerad uppväxt som jag fått, med dussintalet kompiar bara runt knuten.
Jag växte upp på världens bästa innergård.
TheStarWay in Bigvreta!
Fjorton hus, mest barnfamiljer och bilfri innergård. Jag har så länge jag kan minnas fått låta benen löpa där på asfalten, i sandlådan och på tomterna runt om tillsammans med alla underbara ungar, helt utan uppsikt av mina päron. Visserligen hade man alltid ögonen på sig, men inte som det kändes då iaf.
Säg att vi var 15 pers, alla i samma ålder.. typ 86or till 80or, med vissa undantag. Vi allihopa var E T T! Hade jag inget att göra gick man bara ut på gården och hittade alltid någon att leka med. Annars kunde man bara gå och knacka på närmaste dörr så var det någon som kom ut.
Lekte kurragömma, dunken, spelade innebandy, byggde kojor i dungen, gjorde gångar i nyponbuskarna, åkte pulka vid bergerummet eller viadukten, lekte i björngrottan eller hoppade på stenarna i pissvattnet, brottades på ledgången vid gungorna, spelade king, grävde oss ner till Kina i sandlådan, kastade kula, cyklade.
Jaaa, listan är lång.
Idylliskt enligt mig.
J kan inte riktigt förstå sig på det. Han är uppvuxen i stan, där man i möjligaste mån fick spela bandy i gruset på parkeringen. Själv.. med åldringarna sittandes i fönstren. Man var tvungen att ringa någon för att denne skulle komma över eller att föräldrarna kommit överrens om avtalade tider osv.

När vi letade hus var detta väldigt viktig för mig. Gemenskapen, samhörigheten och grannarna. För så är jag uppvuxen. Till min fasa finns det endast E N gata i hela Norrtälje som möjligen kan stämma in på mina krav, fastän den inte är helt bilfri. Vi budade på ett hus där men där hade köparen redan bestämt sig för en summa som vi inte hade möjlighet att lägga. (Det var långt ifrån utgångspriset)
Det var bara att inse att vi måste titta på andra hus med andra möjligheter. Att bosätta sig på landet var tydligen inte att tänka på enligt storstadspojken, hans argument var två bilar osv. Och jag kände väl att jag ville efterlikna min uppväxt så mycket som möjligt.. och det är inte att bo ensam ute på landet, J pluggade ju till konstapel och jag visste att det skulle bli en hel del ensamma kvällar och nätter.

Nu på senare tid har Elliott uttryckt i ord att han vill ha en kompis att leka med, när han sitter där på golvet och pillar med sina bilar. Det verkligen skär i hjärtat. Han ha inget syskon att känna gemenskap med. Sitter han vid tvn sitter han där själv... Visst skulle jag vilja sitta där och göra honom sällskap... men det går ju inte alltid. Det är ju tuuusen saker att ta tag i när man kommit hem.
Tänk när man själv var liten och hade tråkigt, då gick man ut på gården och alltid alltid alltid fanns det någon att skojsa med.
Elliott har haft kompis hemma efter dagis och man ser verkligen hur han lyser upp.

Ångest ångest ångest!
What tha fuck!

Ny bor vi på en gata, där bilarna genar ständigt och fort kör dom med. Aldrig att jag skulle låta Elliott gå ut på gatan och leka själv. Aldrig!
På baksidan är han skyddad, men hur kul är det att kuta runt där själv? Klart han vill att vi ska vara med.
Grannarnas döttrar är lite äldre men i somras stod dom och flörtade lite med varandra över staketet. Hoppas hoppas att dom i sommar kan leka lite ;-)

Det är säkert tusen och åter tusen som har blivit uppväxta på precis samma sätt som Elliott. Och dom lever säkert och är hyvelns personer idag. Men jag kan fortfarande inte släppa det... jag vill att han ska ha det bästa. Om ens det är bra nog!? Och jag anser att det bästa är gemenskap, vänner och samhörighet, helst tätt inpå. 

Så nu har jag lättat mitt hjärta...
Hur känner och tänker ni?

Jahaaaa... nu har jag tröttnat på layouten här på bloggen.
Yippie!
Jag som har så mycket tid till övers... det kanske inte krävs några radikala förändringar...

Jag vill att den ska vara lite mer fotoinspirerad!

Antingen sätter jag mig ner nu, såhär vid halv elva bläcket eller så lägger jag mig för att sova?!
hmm...
Båda låter lockande...

Går ju till sängs själv för andra kvällen i rad här nu... better get used to it i guess!?
Så det låter mer lockande med lite bildredigering ;-)

Först av med sminket (pust stånk och stöööön), borsta tänderna, gurgla Dentan och sist men inte minst får jag inte glömma järnet. Imorrn står det barnmorskan i kalendern, viktigt viktigt!

Händelserik helg!

I lördags var det avslutning med handbollen för Elliott. Dom fikade och sjöng lussesånger. Det lät som ett gäng chihuahuer emellanåt, men vad gör det!? Stämningfullt ändå på nått sätt ;-)
Efteråt följde Isak och Bea med oss hem och röjde lite. Dom målade julgranskulor och busade runt.

Efter lite John Blund i soffan var det dags att börja med kvällens måltid. Civapcici. En rätt vi åt i kroatioen. Typ lite kryddigare köttbullar fast i en mer rundare och avlångare form. Detta med ris och ajvar till. M U MM A!
Det är en förjäkla smarrig rätt. Det tar lite tid att forma köttet och steka det men det är klart värt mödan :-)
Mattias och Johanna kom och åt middag med oss. Till efterrätt slog vi till med chokladfontänen. Kan man få nog av den?

Efter en tid i soffan tittandes på deras underbara bilder från Thailandet så lesnade Elliott och tyckte att det var en alldeles ypperlig idé att ta ett skutt och landa med knät i fullfart i sidan på min mage.
Aj aj aj.
Shit vilken smärta. Efter ett tag la det sig lite och blev till ömhet. Det sparkade som vanligt i magen men allt kändes inte rikgit hundra. Jag ville veta vad som låg där och vad det var som gjode ont. Alla mina tankar riktades bara dit och jag kände att jag behövde få reda på ett och annat innan jag kunde slappna av igen. Vårdguiden kopplade mig till förlossningen och hon tyckte att en koll vore på sin plats om jag hade mycket ont. och så berättade hon att om moderkakan tagit skada så kan det var fara för barnet och då måste barnet vara ute inom 6 timmar. Där gick min puls upp några hack.
Dunk dunk dunk.
Jag kände att det blev lite för mycket och ringde svärmor (barnmorska). Hade helst av allt bara velat åkt upp dit, hon kunde ha känt och klämt lite och sen var allt bra igen. Men hon var inte hemma. Fick tag i henne via telefonen och förklarade läget. Hon tyckte att det lät som en typisk skada på revbenet och det är där det känns. När jag andades in så att lungerna vart större kom smärtan precis under det sista revbenet.
Jag kände mig lugnare och tog en alvedon och det vart en aning bättre.
Idag känner jag tydligare att smärtan sitter i revbenet. Barnet sparkar på som vanligt och allt är frid och fröjd.


I morse kom svärfar hit och hjälpte till med de sista listerna. Sånt där pillerjox som är skönt att få gjort :-P På eftermiddagen åkte J och jobbade. Elliott fick sitt första dataspel i adventskalendern i morse. Gissa om det är populärt!? Ett bamsespel. Han har aldrig suttit vid datorn innan men börjar bemästra knapparna och musen rätt så väl nu ändå.



När J åkt till arbetet vart det kaos. Elliott sur, grinig, trotsig och klängig. Jag, trött, tröttare tröttast. Tv tänke jag. Slumra en stund Perfekt!
TVFAN FUNKAR INTE och inte videon heller. J har mixtrat och joxxat med sladdarna för att koppla in datorn och ingenting sitter på sin plats. Jag ger den en kvart, sen ballar nerverna ur. Jag försöker få tag i J som vägrar svara. JÄVLA POLISYRKE! När en gravidkvinna är i sovnöd. h€an ringer upp och frågar om jag föder, fast med andra ord, och jag föröker desperat få förståelse för min situation men han fattar inte 112koden, lägger på och jag brister ut i tårar. Tårar av frustration och matthet.
Jag slänger ett öga på Elliott och inser att han redan sover i soffan. Jag själv slår ner huvudet på kudden och somnar gråtandes. 2 TIMMAR senare vaknar vi. Energin är tillbaka och vi ställer till med pepparkaksbak.
Hur han nu ska somna ikväll är ett under. Troligtvis får vi gosa ner oss tillsammans i vår säng och så får J bära honom till sin säng sen när han kommer hem.
Nu är klockan halv åtta och vi har ingen tv som roar oss.  Det är ju inte så troligt att man ska se en gäsp i lillemans ansikte än på ett par timmar.. så vi får roa oss med annat ett :-D

Som sagt, händelserik helg, imorrn är det lucia.
Santa Lucia! Santa Lucia!

Amen

Jag är less nu!
Inget är bekvämt längre.
Svullna fingrar som gör lederna stela och benen/fötterna har sett bättre dagar. Det gör ont i benhinnorna och vätskemängden bara ökar och ökar.
Högläge med fötterna säger morskan.
Hur lätt är det?
Lägg själv upp fötterna på skrivbordet och försök arbeta vid den stationära datorn samtidigt! Testa det! + att du inte kan böja dig fram eftersom magen är i vägen. Man är inte direkt någon smido-Bert!

Jag vill inte bli sjukskriven, absolut inte det! Jag vill arbeta. Jag gör nytta och dagarna går fort. Ska ändå gå hem vid jul är det tänkt. Men vi får se... fick en vink av chefen att det kunde vara aktuellt att arbeta lite i januari också, vilket känns positivt i dagsläget.. får se hur läget är då.

Skorna och jag har en evig kamp varje morgon. Det är ett par supersköna Merell snökängor, lurviga och skitsköna när dom väl sitter på foten. Men innan dess så känns det som om dom minskat i storlek. Det känns som om barnet ska skjutas upp i ryggraden eller nått när jag tar i. Sen tar det stopp. Då är det bara att ta nya tag, andas.. och försöka igen.

Träffade Hannah i helgen och hennes mage är lite mer praktiskt plaserad. Hon är lång och smal och bär på ett helt annat sätt. Tack gud, för att du gör vissa människor som gjorda för att föda barn och vissa inte!
Nu säger jag inte att hon går utan krämpor för det, nej nej... men hon bär barnet inne i kroppen och jag utanför. Jag tycker det låter som om du inte riktigt tänkte till där min herre. Så i nästa liv, Gud, har du lust att göra mig mer gjord för att föda barn. Slippa kräkande och elendet med det och bara kunna njuta mig igenom the hole pregnancy. Då lovar jag att berika världen med fler underbara skapelser.

Se här var du gjort!
Visserligen har jag dragit upp runkisarna till naveln istället för att låta dom hänga lite slappt ser jag nu.
Och sen tackar vi för att bilden är tagen underifrån. Man gör sig ju som bäst då.. ha ha.
Inga bortförklaringar, det här är jag!


Syns det att det skiljer hela två veckor mellan oss?
Det är dumt att jämföra... jag vet.. men vaffan, kan ju inte låta bli!
Barnen är någorlunda lika stora men ändå är jag en valross och Hannah en ärtig prinsessa.
Varför varför tycker min kropp att viktuppgång med ca 20kilo är självklart men en graviditet?
Jag behöver inte göra något speciellt, det säger bara plopp plopp floff floff, så står vågen på ett kilo mer för varje dag som går.
Jag ska alltså losa 40 pannor när jag är klar med denna omgång graviditet.
Joråsatt. Plätt- lätt!


Inte ofta hela la familia hamnar på bild.
Sällsynt.
Oftast jag som håller i kameran.
Trivs som sagt i n t e framför linsen, helst bakom.



Bilder lånade av Hannah