Med ett öga för foto

Mycket att tänka på nu.
Innan jul och allt.
Julafton med mat och allt som ska fixas, planeras och inhandlas. Julklappar ska inte bara köpas.. utan jag vill helst lägga en extra tanke bakom varje paket. Det är ju det som gör själva grejen.
Sen vill jag helst att badrumsrenoveringen ska bli klar. Och iomed det så tillkommer det så mycket jobb. All el i hela huset ligger ju i fula-äckel-peckel-plastlister runt om varje dörrkarm och i varje golvlist. När vi börjat ta tag i ett rum så löper det ju på, för allt sitter ju ihop. Nu när ny dörr är installerad lämnas dessa peckel sladdar lösa vind för våg och jag vet att det tar ååååååratal innan det blir prio ett på dom :-(


Mitt i allt detta, som om det inte vore nog med det, så tränger det här med otillräckligheten som mamma in.
Man vill ju sina barn det bästa. Något som stör mig är att han inte får en lika "fri" och lekinspirerad uppväxt som jag fått, med dussintalet kompiar bara runt knuten.
Jag växte upp på världens bästa innergård.
TheStarWay in Bigvreta!
Fjorton hus, mest barnfamiljer och bilfri innergård. Jag har så länge jag kan minnas fått låta benen löpa där på asfalten, i sandlådan och på tomterna runt om tillsammans med alla underbara ungar, helt utan uppsikt av mina päron. Visserligen hade man alltid ögonen på sig, men inte som det kändes då iaf.
Säg att vi var 15 pers, alla i samma ålder.. typ 86or till 80or, med vissa undantag. Vi allihopa var E T T! Hade jag inget att göra gick man bara ut på gården och hittade alltid någon att leka med. Annars kunde man bara gå och knacka på närmaste dörr så var det någon som kom ut.
Lekte kurragömma, dunken, spelade innebandy, byggde kojor i dungen, gjorde gångar i nyponbuskarna, åkte pulka vid bergerummet eller viadukten, lekte i björngrottan eller hoppade på stenarna i pissvattnet, brottades på ledgången vid gungorna, spelade king, grävde oss ner till Kina i sandlådan, kastade kula, cyklade.
Jaaa, listan är lång.
Idylliskt enligt mig.
J kan inte riktigt förstå sig på det. Han är uppvuxen i stan, där man i möjligaste mån fick spela bandy i gruset på parkeringen. Själv.. med åldringarna sittandes i fönstren. Man var tvungen att ringa någon för att denne skulle komma över eller att föräldrarna kommit överrens om avtalade tider osv.

När vi letade hus var detta väldigt viktig för mig. Gemenskapen, samhörigheten och grannarna. För så är jag uppvuxen. Till min fasa finns det endast E N gata i hela Norrtälje som möjligen kan stämma in på mina krav, fastän den inte är helt bilfri. Vi budade på ett hus där men där hade köparen redan bestämt sig för en summa som vi inte hade möjlighet att lägga. (Det var långt ifrån utgångspriset)
Det var bara att inse att vi måste titta på andra hus med andra möjligheter. Att bosätta sig på landet var tydligen inte att tänka på enligt storstadspojken, hans argument var två bilar osv. Och jag kände väl att jag ville efterlikna min uppväxt så mycket som möjligt.. och det är inte att bo ensam ute på landet, J pluggade ju till konstapel och jag visste att det skulle bli en hel del ensamma kvällar och nätter.

Nu på senare tid har Elliott uttryckt i ord att han vill ha en kompis att leka med, när han sitter där på golvet och pillar med sina bilar. Det verkligen skär i hjärtat. Han ha inget syskon att känna gemenskap med. Sitter han vid tvn sitter han där själv... Visst skulle jag vilja sitta där och göra honom sällskap... men det går ju inte alltid. Det är ju tuuusen saker att ta tag i när man kommit hem.
Tänk när man själv var liten och hade tråkigt, då gick man ut på gården och alltid alltid alltid fanns det någon att skojsa med.
Elliott har haft kompis hemma efter dagis och man ser verkligen hur han lyser upp.

Ångest ångest ångest!
What tha fuck!

Ny bor vi på en gata, där bilarna genar ständigt och fort kör dom med. Aldrig att jag skulle låta Elliott gå ut på gatan och leka själv. Aldrig!
På baksidan är han skyddad, men hur kul är det att kuta runt där själv? Klart han vill att vi ska vara med.
Grannarnas döttrar är lite äldre men i somras stod dom och flörtade lite med varandra över staketet. Hoppas hoppas att dom i sommar kan leka lite ;-)

Det är säkert tusen och åter tusen som har blivit uppväxta på precis samma sätt som Elliott. Och dom lever säkert och är hyvelns personer idag. Men jag kan fortfarande inte släppa det... jag vill att han ska ha det bästa. Om ens det är bra nog!? Och jag anser att det bästa är gemenskap, vänner och samhörighet, helst tätt inpå. 

Så nu har jag lättat mitt hjärta...
Hur känner och tänker ni?