Med ett öga för foto

En riktig flaschback susade förbi med råge här om dagen.

Lina 12, 13, 14, 15, 16 och 28 år får en tillsägelse i klassrummet.

Vi hade en föreläsning om hur man skriver korrekt.
Där ingick även bl.a SÄR SKRIVNING.
Det kaaaan ju vara det bland det roligaste här på jorden.
Det tyckte även min bänkkamrat.

Föreläsaren var en, till utseendet, mycket proper och korrekt kvinna i sina bästa år. Ganska stram och gramatiskt korrekt i allt hon sa. Hon hade en otroligt tilltalande humor, men som egentligen inte passade in i personbilden alls.

Signalement som:
* MÖRK BRUN HÅRIG FLICKA
* Mus-tage, (vem är det?) behåringen under näsan!

Eller

Stavfel som fotölj, andledning ( det är ju något helt annat), passigent...
Och mycket mycket mer...

Det fick mig att tappa fattningen.
Jag fnittrade hejvilt!!!
Det var helt ok... Just där o då.

Men min hjärna fungerar lite annorlunda. Jag kan sitta 20 min efteråt och komma på att "det där var ju för himla festligt" och bryta ut i värsta smilet.
Vanligtvis.

Men här om dagen... Fnittret visste ingen hejd. Det värsta var att min bänkgranne hakade på och visste exakt vad det var som var så roligt...
Efter några minuters frenetiskt stirrande ner i bänkskivan för att inte börja gapskratta, ska jag bara lugnt och fint ta ett djupt andetag... Det skakar bredvid mig och jag tittar hastigt upp. Tjejen bredvid är i full färd med att kväva sin skrattattack... Det bubblar till inom mig... Och jag fåååår inte skratta, ljudligt rakt ut. Jag kniper igen munnen allt jag har... förjäves...
Tillslut blir trycket för stort så att världens högsta p r u t t l j u d ljuder ur min mun. För ja, så blir det... när man kniper ihop med munnen och luft pressas igenom läpparna.
Jag ljuuuuder ut i gapskratt tillsammans med mina närmaste bordskamrater.

Klasskompisarna på andra sidan tittade konstigt och frågande... "vad är det för kul med det här?"
Det är ju bara det att jag skrattar ju åt något resternade av klassen gått förbi för länge sen.. Men inte jag. Nej nej. Det ploppar upp lite här å var.

Vår ordinarie förundersökningsledare (alltså polis!!) knackar oss på axeln och ber oss att bete oss.
Jag kippar efter luft, finner stundens allvar och lugnar ner mig. Men till höger om mig kan jag inte titta, så jag vrider mig åt andra hållet för att slippa eventuella skrattblickar från min bordskamrat.

Efter lektionens slut kände jag mig tvungen att be den gästande föreläsaren om ursäkt, för mitt betende.
Hon kunde inte alls förstå varför jag bad om ursäkt?!
"tänk om hon kunnat, en gång till i hennes liv, få en sådan bubblande skrattattack" det skulle jag vara evigt tacksam för och hon förstod precis :-)

Nu kändes det mycket bättre! Idag är jag evigt tacksam för att hon pickat på axeln och valt att lägga på den barska rösten i tillsägelsen... För det fick mig verkligen att sluta. Nästan så jag tycker att hon borde stoppat det hela redan några minuter innan... Då hade vi sluppit det gapskrattet.

Ja det är ju det här med att skratta när man inte fååår skratta.
Det är då det är som väst roligast!

Jag väljer att se på det här från den ljusa sidan... Jag kommer att leva i flera år till om det är så att ett gott skratt förlänger livet ;-)