Med ett öga för foto

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

Eller ja.. ganska ofta så blir det inte riktigt som JAG tänkt mig iallafall.

Just nu och den senaste tiden så har ALLT snurrat kring Anton... allt.
Denna vilde.

Inte tänkte jag mig väl att han skulle väga över 6kilo vid födseln.
Aldrig kunde jag väl tro att min mammaledighet skulle gå ut på att ruska om honom till liv, flertalet gånger i ren panik.
Inte heller kunde jag väl tro att pojkrackarn skulle ställa sig upp o knata vid nio månaders ålder. Ibland trodde jag inte ens att han skulle bli så gammal.

Han har visat prov på så otrolig levnadsvilja o livsglädje under sitt år han varit här hos oss.
Men det är inte så lätt att styra över sin kropp och dess funktioner när man sover. stackars liten.
Har han fortfarande dålig syresättning när han somnar?

Friskskrivning- jotamehell pyttsan.
Vem är frisk?

Är det här normalt?
ser era barn ut såhär när dom sover?
(han andas.. men väldigt lätt, sen är det svårt att fånga det blå på bild, det ser värre ut i verkligenheten.)



Here we go again!

Andningsenheten på KS vill att vi kollar upp det här.
Jag är livrädd!!
Känslor, tankar... det mesta ligger så nära till hands.
Det finns inte mycket forskning på det här. Det livsviktiga.
Jag hoppas att det blir ändring på det... så andra familjer kan få rakare och säkrare svar.



Det finns numera en person i mitt liv, som glidigt in som på ett bananskal, som betyder så otroligt mycket i det här. Hur hade jag mått i det här utan dig?
Alla som går igenom något sånthär borde ha rätten till en Verran! En som går igenom samma sak, som utan att behöva säga ett ord förstår precis med känslor o hela paketet ♥