Med ett öga för foto

När du blir gravid skriver du på ett avtal med dig själv att du tillåter din lilla bebis att växa och gro inuti din kropp. Det är ett mirakel och det är svårt att förstå vad som egentligen försigår där inne. På utsidan ändrar kroppen form.. (och ibland även färg.) En graviditet kan slita på kroppen. Det blir tungt och otymligt. Du känner saker och ting du aldrig känt förrut och kroppen kan bete sig på det mest underiga sätt. Lukter kan bli annorlunda och smaklökarna kan spela dig ett spratt.
Men hur som helst så har du även ansvar för det lilla livet i din mage. Din kropp förser fostret med allt vad den behöver.

Man är så lycklig, för det lilla lilla livet som en gång startat i din kropp och som kommer att växa sig stor och stark, även utanför dig. Bli en helt egen indivit som tycker och tänker.
Man behöver inte tänka speciellt mycket på utvecklingen, den sköter lixom sig själv där inne. Men man bör ju avstå från saker som man vet skadar utvecklingen av barnet. Så som alkohol, droger och rökning. Eftersom att det även sliter på DIN kropp så kan man ju gissa vad det gör på det lilla livets kropp och utveckling.

När barnet föds så sitter ni fortfarande ihop, i barnets värld. Han vet ju inget annat. Det naturliga är att maten ska komma från samma kropp som givit den liv. (Ibland går det inte och då löser man det på annat vis)
Men jag kan ju bara tala för mig själv (och det är det jag gör här på min egen sida) och båda mina barn har fattat det här med konsten att käka redan från första början. Jag har mjölk för halva Afrika om det skulle vara så.
Nu är ju kroppen så finurlig att den reglerar sig efter hur mycket barnet behöver. Ju mer han snuttar ju mer produceras det.
Kroppen är bra underlig, men ett så sjukt bra redskap och otroligt klok är den med.

Enligt mig så binder man även ett osynligt avtal med sig själv. Du finns inte tillgänglig för någonting annat i hela världen förutom ditt barn. Ens prioriteringar är Barnet som nummer ett. För vissa sker det självklart och andra får jobba med det. För det är då livet flyter på som bäst. När man följer barnets behov.
Så funkar det i den här familjen iallafall.
Man går inte till affären när man vet att det är en kvart kvar till amning. Man väntar och ammar klart, sen går man. Frid och fröjd! Alla nöjda och glada. Ingen stress, ingen kalabalik.
Inte heller sätter man sig och åker på en längre biltripp utan att se till att tajma in amningen precis innan. Bökigt att behöva stanna och ratta in rätt tutte på nån avlägsen bilficka nej nej.
Lugn och ro Frid och Fröjd. Allt för att eliminera kaoset som kan bryta ut om man inte hinner få fram matkassarna i tid, på sekunden.
Sån är han Anton iallafall. Från ett smile till panikgråt. Och den gråten kan man vara utan. Herre je, vad han tar i. Från tårna. Han gråter både på in och utandning, med gäll röst. Den måste upplevas för att förstås. Elliott var likadan.

Just nu händer det så mycket roligt i mitt liv. Mycket jag inte kan prata om, än.. men det kommer ;-)
Och Anton är mammig, mammigare än mammigast. Det är bara MAMMA. Inte ens pappa kan han tänka sig. Han skriker sig hes i timtal. (tyvärr testades det för första gången samma dag som andningsuppehållet.)
Enligt honom så sitter vi verkligen ihop. Det är verkligen inte ens ok att skita i fred. Han ska vara med. Helst i knät.
Just nu "jobbar" jag alltså dygnet runt. Jag känner att det är på tiden för ett break. Bara en timme. Ut och gå, skingra tankarna, ladda batterierna...
Han äter varannan timme.
Vissa tänker ja, men låt honom skrika, det kan ju inte vara så farligt.
Och nej, det kan jag hålla med om... men när det gäller ens eget barn och med omständighterna just nu så är förtvivlad massa minuterlånga gråtattacker inte ett alternativ. Jag vet att han är trygg och tyst hos mig.
Låt det så förbli!

lbaka din kropp, som din egen. Som du rår om helt och hållet själv.
Men den här fasen när man precis fött barn är fasiken inge rolig kroppsmässigt.
Jag var så taggad. Supertaggad.
Här skulle svettas, kämpas, tränas och förloras vikt.

Men.. the big but, någonting hände. Som vanligt!
Helt plötsligt fick jag inte lyfta. Att hoppa vart förbjudet och Anton var precis på pricken det jag fick lyfta. Och då helst inte från golvläge. Jag har tagit det här skithårt. Det enda jag får göra i träningesform är att promenera, promenera, promenera. Men helst inte med en tung barnvagn i uppförsbacke. För det tvingar fram ett tryck i mittenregionen och det är strängt förbjudet. Hur ska man kunna undvika uppförsbackar i Norrtälje, som är ett mini San francisco. Upp och ner.. hur man än tar sig.

Så jag har ballat ur. Träningen är nästintill lika med noll.
Jag kommer inte att kunna vara smärt och fin på min bästa väns bröllop. Jag kommer att behöva se ut som en fet anka. Hur kul är det?
Det här är ju det näst viktigaste bröllopet i mitt liv.
Jag har ju fått äran att vara tärna ♥

Fuck va piss det känns. Att vara "nyförlöst" just nu.

En liten tröst är att han är förjäkla söt. ;-) Får tänka så....