Med ett öga för foto

Det är en fråga som bollas mellan höger och vänster hjärnhalva dagligen just nu.

Sover inte... det går inte.
Anton är vaken titt som tätt, är hungrig, vill ha uppmärksamhet och ibland så larmar han. Adrenalinet som pumpar i kroppen efter ett larm skulle jag kunna springa tusen meter med. Att sova efter ett sånt chack är omöjligt.
Jag ligger och vänder o vrider mig. Läser tidning, dricker te. Eller om Anton är vaken drar jag vagnen eller går ner o sätter mig framför tvn.

Barnläkaren säger att kroppen är inställd på nödläge och det kommer att ta tid för den att varva ner igen. Jag går på helspänn, ständigt. För lite sömn och jag möter de mest hemska tankarna.
Jag försöker skjuta dom åt sidan... men det är inte lönt längre.
Bägaren har runnit över.

Det är skittufft att ta hand om andra när man inte mår bra själv. Känner mig som världen sämsta mamma, sambo och vän. Gör bara det jag måste. Orkar inte mer.
Jag bakar inte längre.
Lagar knappt mat.
Jagar sömntimmar.
Reagerar på tjutande pip, med hjärtklappning
Orkar inte städa, tvätta, handla.

Det här är inte jag.

Innan jag ens han kliva innanför tröskeln så sjukskrev barnläkaren mig. Över mitt huvud. Han hade varit med förr sa han. Om jag inte kraschat än så lär jag göra det, menade han på.
Jaha.. en vecka eller två då? undrade jag och tyckte att jag tagit i.
Men han menade på att det säkerligen skulle ta ett halvår att stå på båda benen igen. Eftersom att vi inte fått riktigt klartecken än att han är riktigt ok än. Så vi tar en månad i taget menade han på.

Anton är sjuk.
Vi höll på att förlora honom.
Jag är arg på sjukhuspersonalen som viftade bort vår oro på bb. Både sjuksköterskor, läkare o överläkare undersökte honom när vi sa att han andades konstigt när han sov. På bvc sa dom att det var fullt normalt. Personalen på andningsenheten på KS är helt förskräkta. När vi redan har ett barn hemma och nu reagerar på att vår lille son andas konstigt, borde inte någon ta oss på allvar!? Vi sa till flera gånger.
Man är så hjälplös.
Lillemans hjärtfrekvens har garanterat gått ner och han har garanterat varit blå flera flera gånger under sin djupsömn runt 3-4 tiden på morgonen, när vi legat och sussat sött.
Men han har alltid tagit sig ur det själv.
Frågan är om han den gången uppe i fjällen när han var sådär ilblå.. om han tagit sig ur det självmant?
Tror inte det.
Han var trög att få liv i.
Tänk om det hänt när vi gått klart promenaden och han legat i vagnen på altanen?

Jag kommer aldrig aldrig förlåta mig själv om jag inte höll uppsikt över honom just just i det ögonblicket han behöver mig som mest.
Inget försäkringsbolag vill heller teckna någon försäkring på honom. Inte för att det skulle göra saken bättre, för vad är pengar när man förlorar ett liv? Men det skulle kännas bättre i hjärtat att han var godkänd.

Tro det eller ej, men det finns en liten flicka i vår stad som har exakt samma problematik som Anton. Ett omoget andningscenter. Hon är två månader yngre än Anton och hennes mamma och jag, stötte på varandra lite titt som tätt under graviditeten. Vi har en gemensam vän.
 Hur stora är oddsen att våra barn skulle drabbas av samma sak??
Märkligt.
Hon är ju lite yngre och får gå på koffeincitrat dygnet runt för att inte falla ner i den helvetiska djupsömnen. Dosen motsvarar 40 koppar kaffe om dagen. Lilla lilla tös.
Läkarna bedömde att Antons andningscenter var moget nog att slippa det när det upptäcktes.
En sak är säker, Anton och S blir i n t e ett par i framtiden. Vänner helt ok. men det får stanna där.
Hennes mamma och jag har alltid tuuusen saker att babbla om när vi ses. Vi är dom som går med varsin barnvagn som låter "klick, klick, klick" (andningsregistreringen/alarmet när dom sover) och som väljer att ha mönstrade bodys på våra barn så att man kan se på håll om dom andas eller ej.
Så är fallet!

Allt har sin mening. Så tänker jag nu. Vi tar oss igenom det här och kommer antagligen ur det starkare än starkas.
Men just nu är det tufft.