Äntligen hemma
Man vill bara att allt ska bli som vanligt igen.
Anton är som vanlligt, som tur är, men vi... jag och J brottas med ångesten dagligen (och kvällligen) ;-)
Tänk om det händer igen?
när? var? hur?
Kommer man att vara där då och kunna förhindra det igen?
Kommer man att ha prioriterat att sova framför att ha tittat till honom alla sekunder som finns?
Jag skulle aldrig kunna leva med det.
Just nu känner jag bara tomhet. Hjärnan vill förtränga det som hänt och det känns som en hemsk saga eller en otäck dröm. Något man bara minns sisådär.
Man vill ju inte att det ska vara sant.
Det finns många tänk om, som jag vet att man inte bör tänka. Men det är oundvikligt.
Tänk om, jag inte tittat ner i vagnen, utan bara traskat på i godan ro utan att ha sett att hans ansikte var blålila.
Tänk om, vi gått färdigt promenaden och ställt honom på verandan för att få fortsätta sova och andas friskluft.
Tänk om jag inte fått honom att andas igen?
Tänk om jag själv hamnat i chock och varit oförmögen att röra lilla minsta vink?
Tänk om det hade hänt nattetid??
Nej fyy farao vad jag skadar mig själv genom att tänka såhär. Men det är som om jag inte kommer undan. Jag måste tänka igenom allt. Kanske är ett sätt att bearbeta det som hänt.
Han bli blå kring ögonen än idag. Ja, lite lightblå... jämförelsevis med det innan. Kärlen är tydligen utvidgade, men det ska gå ner. Det hemska är bara att det kommer när han sover. Annars i vaket tillstånd har han perfekt färg.
Lilla krake.
Jag tänkte tusen gånger om på sjukhuset att "ge mig allt det där, låt honom vara" "han ska inte behöva gå igenom det här". Låt mig ta all skit!!
Han har iallafall blivit ordentligt undersökt på sjukhuset och han reagerar på allt som han ska. Han har skrattat, pratat och flörtat med alla. Tur det, annars vore han inte vår samma gamla Anton ♥
Anton är väldigt lik sin mamma :)
så fina ni är.. <3 sitter här med tårar i ögonen. Har inte varit in på din blogg på några dagar - gick in nu bara för att kolla lite hur ni har det nu, att ni är hemma och allt är bra - och så får man läsa allt detta som hänt... :( förstår så väl din/er ångest och förtvivlan.. barnen är ju ens allt! fyy och usch vilken upplevelse.. Skönt att höra att han mår bra nu och att dom hittade "felet" så snabbt! lille skrutten.. sjukhus och barn hör inte ihop - om man fick välja.. dom ska ligga hemma hos mamma och pappa och bara myyyysa.. många varma kramar från oss
Förstår din förtvivlan/oro för fullt. Våra barn är det finaste och mest betydeldefulla som finns..
Ni kanske skulle behöva gå och prata med nån om det som hände..
Önskar er allt gott och trevlig helg med familjen.
Ta hand om er!!
