Med ett öga för foto

Vi har en inneboende här i huset.
Hon börjar närma sig 84 bast.
Problem med att sätta och ställa sig, ta sig upp för trappsteget upp till tvrummet och skäller åt tvn.
Damen gläfser, lämnar otäcka vatten spår och greglar.

Även fast hon är snart 84 år så har hon ibland sina energistunder. Det värmer verkligen i hjärtat att se.
" Hämta benet, hämta benet" kan jag hetsa den gamla damen. Hon studsar iväg, för hon vet precis vart hon har lagt det. Hon kommer och vill att man ska dra lite i det eller skjussa iväg det längs med golvet. När man gjort det tar hon ett språng och sen är hon iväg. Hon tar upp benet i munnen och som slår på det med tassarna.
Ja, Vicky är en pålitlig goldenretriver, som gärna sover med tassarna över nosen. Hon älkar snö, bus, gnaga på pinnar och gå på äventyr med Elliott. Då kan hon helt plötsligt gå hur länge som helst, nästan. Bättre familjehund får man leta länge efter.



Åldern börjar som sagt ta ut sin rätt, men än så länge gör vi vårt bästa för att hon ska få ett värdigt "sista stund i livet". Lillhusse och lillmatte har levt med henne halva sin uppväxt och kommer att sakna henne någe enormt medans jag bara har lärt känna henne i snart åtta år.

Hon bor här medans husse och matte roar sig på sydligare breddgrader. Familen har ju nu på senare tid fått tillök, i form av en sprallig, speciellt liten cockerspaniel och det är nog mer än jobbigt att behöva vara kring den busen varje dag... men här och nu får hon vara ensam och få den uppmärksamheten hon behöver och förtjänar. Semester helt enkelt.
 När jag går ut och går med henne brukar jag tänka att det jag som är ute och går med henne och inte hon som är ute och går med mig. Alltså är jag där för hennes skull inte hon för min. Så det är bara att låta henne nosa på kiss vart hon vill, rulla sig eller muffla runt bland buskar. Hon får ta den tid hon vill, för somsagt är det jag som är ute och går med henne för hennes skull, inte för min :-)