Med ett öga för foto

Fisket blev en katastrof.
Katastrofalt roligt alltså.

En kort resumé.
Tre metspön, en hov, ett par gummihandskar, en burk med mask, en morakniv, fyra flytvästar, två festis och två godishalsband.

Två stolta föräldrar och två barn traskar vi neråt bryggan, glada i hågen och ser fram emot detta fiskeäventyr. väl på bryggan möts vi av en inföding som precis gjort kvällens fångst. En gädda på 2,5 kg. Gratulationer till honom!
I nästa sekund drar han fram träpoken och drämmer den gång på gång i huvudet på gäddan. Elliott tittar förskräckt "mamma, han dödar den, han dödar den". "Ja, (harkel) gäddan har vadda tänder så den bits. Farbrorn ska ta hem den, laga till den och äta upp den."
Tillslut tror farbrorn att han lyckats få död på sin fångst, men Elliott synar noggrant.
- Mamma, den lever, den lever, den lever!!
- Ja, jag ser det, den andas..
- Nej, den är död, säger gubben.
- Mamma, mamma titta den lever!!
- Jag viskar, ja jag ser det gubben.
- Fisken lever, hjublar Elliott.
- NEJ, den är död, hojtar gubben.

Vi lämnade hoven med gäddan i för att inte orska mer munhugg och hamna på kanten med infödingen.
Nu trocklade vi ut linan och satte på masken. Hujedamig vad man stinker om händerna sen. Det hade jag glömt. Och inte blev man av med lukten efter att ha vaskat händerna i vattnet heller. Hua luktar inte tårta direkt.
Nästa gång blir det gummihandskar p å.

Här gnager gullungarna på godishalsband, inte alls någon muta. nähäärå.



Här får jag min strömming... jag trodde inte att dom nappade på bete. Har bara hört att man ryckt strömming förr i världen, men aldrig att man metat strömming.. men någon gång ska ju vara den första.



Det blev många dipp dippp dippp doooopp.
Mörtar, aborrar, strömming, ID..
Ja, jag önskar historien var slut där.

En mört fastnar på min krok. Den var lagom stor. Kroken satt i mungipan och verkade inte vilja släppa taget av sig själv. Med hundögon tittade jag på Lisen. Javisst, släng hit han bara. Jag vet att hon inte alls gillar det. Ogillar det ungefär lika mycket som jag. Men hon har förmågan att stålsätta sig och göratt.
(med tiden gör jag nog det med.)
Jag slänger över linan till henne.
dooopppp, säger det plötsligt om hennes flöte. Det var ett djupt dopp.
Valdemar : Mamma jag vill åka hem (allt i en och samma tonart)
Jag: Du har napp, du har napp, du har ett jätte napp.
Lisen: Jag har napp, jag har napp.
Elliott helt hysteriskt: Mamma hoven, mamma hoven tappade den i vattnet.
Jag: Elliott vi tar den sen ( jag står med spöt i handen)
Valdemar : Mamma jag vill åka hem (allt i en och samma tonart)

shit vilken fisk. Platt, bred och stor, med en mun utan dess like.
Nu föll det sig så att Lisens lina var någon meter för lång för spöet så det gick inte bara att dra upp fisken. nej nej. spöet fick värsta krokböjjen upptill och hon blev tvungen att ta tag i linan och hova upp den på bryggan.
Här skrattar vi så vi ligger dubbelvikta. Vi inser båda två att den där tar ingen av oss i. Hur ska detta gå?
Elliott är helt hysterisk över sin nytappade hov och jag börjar bli lite smått orolig över min fisk... som har hängt rätt så länge med kroken i mungipan. Kan ju bara tänka mig själv hur ont det måste ha gjort. Lisen fotar gapet på sin fångst. Hon är livrädd.



Efter att vi försökt tagit oss samman och kravlat oss upp från våra dubbelvikta lägen så stålsätter sig Lisen, lägger fisken på bryggan och med kriven försöker få loss kroken på sin stora monsterfisk.
Valdemar: Mamma jag vill åka heeem.
Hon försöker koncentrera sig till fullo men Elliott är ledsen, hennes son har ledsnat och jag är lite smått orolig/otålig över min fisk, hur den ska överleva efter så många minuter på land.
Vips får hon av kroken och jag erbjuder mig putta fisken, med stöveln, över kanten. Men nehej, det ville hon göra själv. Men i sin iver och i all hast råkar hon nocka/stampa fisken rakt i huvudet med foten, innan hon får fason på foten och vräker ner den över kanten.
Detta utbringar även det ett katastrofalt skrattanfall.

Lisen är handlingskrafting hon, nästa sak hon tar sig för är att fiska upp hoven, sen tar hon av min fisk och tillslut när alla skrattanfall är över inser vi att det är färdigfiskat.
För ingen av oss tänker råka ut för en såndär fiskgrunka igen.
Titta vilket monster det var! Och Lisen har minsann inga 29or hon inte. ha ha ha



Vi packar ihop och beger oss hemmåt. Killarna är nöjda och vi är fnissiga.
Men en sak är självklar.
Vi gör det igen!
Utan barn och med kastspö. Får då har vi sett att man får båda aborre och gädda.
Hur vi, läs Lisen, tar död på den då.. det får bli en annan historia.