Med ett öga för foto

Öland!
Jag saknar mina problemfria, unga, underbara somrar på Öland!
Öarnas ö.

Min vän Anna är fortfarande en flitig besökare på denna ö. Nästa vecka styr dom nosen på bilen mot Paradiset, enligt mig alltså.
Det är nu detta paradis jag tänkte att jag skulle förklara för er.

Du väcks på morgnen av en far som är upp över öronen glad, visslar och tycker att livet är la´ extra härligt denna morgon. Han sjunger " go morgon, go morgon, hör fåglar sjunga glatt, god morgon förlåt att vi stööööör". Sen drar han upp rullgardinen och soooolen lyyyyyser, rakt in i ögonen.

30 min senare efter ett antal "Lina, kom ner nu, frukost" (Älskar att ligga och dra mig) Vid frukosten är far i full färd med att bre mackor, hälla upp dricka i stora 1,5 liters flaskor och stapla upp världens berg med filtar, handdukar och div. strandleksaker.
Sen plockar man ner sin bikini från tvättlinan, som hunnit torka under natten /morgonen, klär sig och sätter sig i bilen. Solen skiner och vägkanten kantras av cyklande turister och pappa svär lite för sig själv inombords över att det tar lite tid att snirkla sig fram. Efter ca 15 min är vi framme. Då är det lite smått irritation över att man kommit 5 min för sent så  nu måste man st¨med bilen 1 km bort, och man måste stå (som alla andra) längs med vägkanten i skogsdiket.

Man kliver ur, (känner lukten av vatten, tång och sand) känner hur fotsulan flås sönder av den brännande asfalten, därför beslutar man att dra på sig sina flipp flopp (som man vet senare ställer till med världens problem)
Alla i familjen packas på med saker till upp över öronen. Det är strand-racket, den obligatoriska fotbollen, den uppblåsbara båten, tillhörande åror, handdukar, madrass, stolar, extra klädombyte och kylväska.

Familjen packåsna beger sig ner mot den gyllengula sandstranden som är en miiiiil lång, i båge i bukten. Man går som på en sliten bro som består av hälften sand och hälften kottar + alla barr. Nu är man glad att man valde att ta på skorna.

I vanliga fall hade man kankse skämts över att man just är den där  familjen- packåsna, men inte här. ALLA är precis lika dana .-))

Efter turen ner från den bryggliknande stigen nås man av mjuuuuk härlig finkornig sand. Det är nu man ångrar skobeslutet. man sjunker ner, får tonvis med sand på fel ställe i skon och trampar helt galet. Man beslutar sig för att ta av sig skorna, men nu till problemet, du har verkligen inte ens ett finger kvar på händerna att bära dessa på. Så du har fyra alternativ
1. AV med all packning och tryck ner skorna i något litet utrymme
2.gapa stort och be någon trycka in skorna i munnen, bit hårt (under armen går inte för där har du redan fullt
3. lämna skorna och hämta dom sen
4. (mitt alternativ) antingen så slänger du skorna framför dig hela tiden eller så går du ner på knä med alla packning och försöker innerligt att greppa skorna med samma hand du redan bär 1000 saker med.



Väl framme på en väl uttänkt plats ca en meter från några andra halvnakna människor slår vi oss ner och bräder ut oss. Antingen tar man sig ett dopp eller bara steker sig i solen. Sen äter man (toppingen på det hela är sand, sand,sand,sand), utövar strandaktiviteter, så som spelar strandpingis, kastar bockia, gör sandtorn, flätar och gör en korg med hjälp av tjocka vasstrån eller går långa promenader. Mot eftermiddagen somnar man i solen och bränner sig totalt.
Väl när det är dax för hemgång så är man helt dissig i kolan, huden stramar och det luktar bränt, man har sand överallt... MEN LIVET ÄR UNDERBART!

Funderar starkt på att kankse hyra stuga där eller låna en husvagn till nästa sommar och bosätta oss där uder hela semestern.

Avundas dig Anna.

Glömde få med att man stör sig så otroligt på alla barn som låter, gnäller, tjurar eller bråkar. Men sån tur jag har... Elliott är ju inte ett sånt barn. Så det slipper vi när vi åker dit nästa sommar :-))

Jag hoppas att ni inte störs av min ironi utan förstår mitt budskap. Det är en så enormt härlig känsla!!! Det här med strandliv. En heldag,