Med ett öga för foto

Tyyyyypiskt.
Så tyyyypiskt mig.
Att manska falla innanför ramarna.
Det kom som ett brev på posten, sa svämor.

Läggdax vid 23. Småbabblade lite. Sen vänder han sig om för att sova. Jag var jätte trött och ville inget annat än att somna. Men nej, istället sätter halsen igång och river river river och river. Det som bara känts som ett litet skrapsår i halsen blir plötslit till ett rivjärn. Slem vill upp i halsen och fladdrar när jag andas. Jag vänder och virider på mig.
Tittar på klockan, 00.03 *pust stånk stön* Om sex timmar ska jag upp.
Kvart i ett ger jag upp och stiger upp för att gå på jakt efter alvedon. Jag finner även oxå nesseril comp och strepsils. Tidigare under kvällen hade jag smörjt in knät med Iprensgelé salva. Den hade visst slutat verka, benvärken gjorde sig påmind. Växtvärk, som mina doktorer sa efter att pappa fått nog av att varje kväll behöva sitta vid min säng och massera mina knän tills det att alvedonen verkade. Växtverk!? Knappast! Jag kan fortafarnde få så förbannat ONT. Lixom in under och runt om knäskålen. Vaknar om nätterna av att jag sparkar och knorrar, efter ett tag kommer jag underfund med vad som egentligen irriterar mig. Jo, benvärken.
Hur som... så låg jag vaken till och från och vred mig fram och tillbaka. Iskall, svettingnar, iskall, svettningar.. sista gången jag tittade på klockan stod den på 03... nånting.

Det fanns inte mycket annat att göra än att sjukanmäla mig... I hate this! Vill inte! Jag har massor att göra!

Tydligen blir det ofta såhär efter en penicilinkur! Man tar tydligen inte bara bort de onda bakterierna, utan även de goda... och där står man utan försvar på ett öppet fält. Jag känner mig attackerad!