Med ett öga för foto

4a korta veckor har sprungit förbi mig.
I kroppen känns det som om att jag varit ledig i högst 2 veckor.
Utvilad?
- Nej.
Men jag har, förhoppningsvis, laddat batterierna, inför hösten. Så jag orkar lägga 100% energi på arbetet och sen 100% energi på hemmarbetet och 100% uppmärksamhet på både son och sambo när man äntligen är hemma. :-)

Nej nu låter jag bitter. Bäst att sluta innan jag traskat för långt ner i tråk-träsket.

Back to dagis för Elliotts del den här veckan också. Men inte till det dagiset han känner till och känner trygghet. Nej till ett nytt dagis med nya kompisar och fröknar. Jag tror visserligen att han kommer att stormtrivas här på det nya dagiset, men det känns i hjärtat ändå. Det har varit mycket för honom nu i sommar, med flytt och allt.
Det sved till lite i hjärtat när vi åkte en sväng till flygis i helgen.
Först förbi Jessica och Peters hus. Det har han grymtat, stånkat och pekat på, när vi åker förbi, sen han var ett år. Han vet precis vilka som bor där. Han har inte svarat när man frågar vilka som bor där.. men om man rabblar upp fel namn så säger han Näää.
Sen vidare upp för backen. Bergsgatan. Mamma Mamma Titta!! säger han och pekar upp mot lägenheten där vi bodde. Han vet! Han måste ju undra varför vi aldrig åker hem, utan bara förbi!? Lilleplutt.
Sen höger i korsningen och på vänster sida pekar han in mot husen till sitt gamla dagis. Mamma Öhh Öhh där. Mmm älskling, jag vet.
Samma där, han måste ju undra.

Det är hårt att vara förälder. Man slits mellan olika världar konstant. Vad som är bäst för barnet, familjen, en själv. Prioriteringar ska göras så att det ska bli så bra som möjligt för alla. Ibland snurrar det till i skallen och jag blir tvungen att sansa mig.
Lina, övertänk nu inte detta. Gör som du tror är bäst, så kan du inte gjort bättre.

---

Vaknade vid 5-tiden med ett ryck.
Någon fotografera mig!?
Varför då?
Skickade upp kameror på robotliknande stativ högt uppe i luften för att kunna fota mig, i alla lägen, vinklar och vråer.
Jag och några kompisar från förr befann oss i någon byggnad högt uppe, där vi satt och shit-tjattade lite. Vips, skjuter en kamerablixt av och lyser upp hela rummet. Efter ett tag märker jag att blixtarna centreras på mig.
Varför då?
Det var det som var det läskigaste.
Varför just mig? Av vilken anledning?
Mina vänner försökte gömma mig så gott det gick, men hursomhelst så fann fotografen ett perfekt läge för att åter igen bränna av en blixt.
Hjärtat började bulta och skräcken infann sig.
Jag tittar ut genom fönstret för att fejsa min fiende och där står en kvinna i blond page-frisyr, lite fall i håret, och stirrar blint ner på sin joystick hon har i handen för att styra robotkameran.
En längre blick han jag inte slänga förrän jag spärrade upp ögonen. Jag ville inte se, jag ville inte hitta liknelser.
Vem var hon och vad ville hon?
Antagligen var det en galning och genom min uppfostran har jag lärt mig att man ska hålla sig så långt borta från sånna som möjligt.
Hjärtat bultade hårt i 10 minuter efteråt.
Hua...
Vad ska detta betyda?

Vågar jag somna nu inatt utan att falla in i samma dröm, för jag kan garanterat inte sluta tänka på den.

---

Nu har äntligen Glocalnet tagit sitt förnuft till fånga och koplat in vårat bredband. Varför ska man behöva tjata sig till självklara saker?? Problemet skulle ha varit löst för 2 veckor sedan. Så tidskrävande och irriterande att det alltid ska behöva krångla.

---

En känsla...



av att bli blöt!

Öhhh Öhhh Öhhh.. mamma nu ger jag igen gånger 10!
Man ser i hela ansiktsuttrycket att det är bus på G :-)

och blöt blev jag...