Med ett öga för foto

I helgen när vi var hos Jessica och Peter började Elliott bete (hur stavas det?) sig konstigt. Skulle inte ha någon mat och somnade vid matbordet. Men han var inte varm eller så. Jag gav honom vällingen och sen la jag honom.
Efter ca 2 timmar vaknar han och gallskriker.
Han är huuur varm som helst och varkar ha feberfrossa. Stackars liten.
Den natten sov vi inte mycket.
På söndagen mådde han inge vidare, lite mosig och mammig.

Som tur var, var svärmor ledig på måndagen så jag och Jonas kunde vara på jobb och skola. Där båda har mycket just nu.
Han mådde tydligen alla tiders på dagen, men när jag kom hem låg han med rumpan upp i vädret och sov på soffan. Aldrig att han somnar någon annan stans än i sängen, bilen eller i vagnen.
Nått var galet.
Han var iskall och fötterna, benen och armarna, men jättevarm på kroppen och på huvudet. Vi försökte väcka honom för att få i honom lite välling, men NEJ! Nobbade allt! Alvedonen gick i med lite lirk.



Jag hade tänkt att åka upp på gymmet och göra av med min gratisgång på Kristins pass. Men med tanke på Elliotts tillstånd så fick jag knappast ta ett steg. Han andades "ont", pustade och stånkade. Stackarn.
Jag låg bredvid honom i soffan. Så länge jag sjöng och klappade på magen så andades han lugnt och fint. Ville helst bara ta honom i min famn och vagga lite ömt. Men han var så kokhet att jag inte vågade ge honom min värme också.
Jag ville bara ta över och plågas själv och låta honom vara pigg och kry. Inte lätt att vara liten.
Tillslut somnade han och vi bar in honom till sig. Han sover bäst där. Då var klockan kvart över sju. Och jag funderade på att gå och lägga mig.

Men efter mycket om och men kom jag inte i säng förrän vid 22 iaf.