En lugn dag
Idag är min pappa här och tar hand om Anton ♥
Jag har tagit det lugnt.
Ammat när det behövts och nu sitter jag med det jag älskar.
Bilder....
Hur mycket ska man orka?
Sover inte... det går inte.
Anton är vaken titt som tätt, är hungrig, vill ha uppmärksamhet och ibland så larmar han. Adrenalinet som pumpar i kroppen efter ett larm skulle jag kunna springa tusen meter med. Att sova efter ett sånt chack är omöjligt.
Jag ligger och vänder o vrider mig. Läser tidning, dricker te. Eller om Anton är vaken drar jag vagnen eller går ner o sätter mig framför tvn.
Barnläkaren säger att kroppen är inställd på nödläge och det kommer att ta tid för den att varva ner igen. Jag går på helspänn, ständigt. För lite sömn och jag möter de mest hemska tankarna.
Jag försöker skjuta dom åt sidan... men det är inte lönt längre.
Bägaren har runnit över.
Det är skittufft att ta hand om andra när man inte mår bra själv. Känner mig som världen sämsta mamma, sambo och vän. Gör bara det jag måste. Orkar inte mer.
Jag bakar inte längre.
Lagar knappt mat.
Jagar sömntimmar.
Reagerar på tjutande pip, med hjärtklappning
Orkar inte städa, tvätta, handla.
Det här är inte jag.
Innan jag ens han kliva innanför tröskeln så sjukskrev barnläkaren mig. Över mitt huvud. Han hade varit med förr sa han. Om jag inte kraschat än så lär jag göra det, menade han på.
Jaha.. en vecka eller två då? undrade jag och tyckte att jag tagit i.
Men han menade på att det säkerligen skulle ta ett halvår att stå på båda benen igen. Eftersom att vi inte fått riktigt klartecken än att han är riktigt ok än. Så vi tar en månad i taget menade han på.
Anton är sjuk.
Vi höll på att förlora honom.
Jag är arg på sjukhuspersonalen som viftade bort vår oro på bb. Både sjuksköterskor, läkare o överläkare undersökte honom när vi sa att han andades konstigt när han sov. På bvc sa dom att det var fullt normalt. Personalen på andningsenheten på KS är helt förskräkta. När vi redan har ett barn hemma och nu reagerar på att vår lille son andas konstigt, borde inte någon ta oss på allvar!? Vi sa till flera gånger.
Man är så hjälplös.
Lillemans hjärtfrekvens har garanterat gått ner och han har garanterat varit blå flera flera gånger under sin djupsömn runt 3-4 tiden på morgonen, när vi legat och sussat sött.
Men han har alltid tagit sig ur det själv.
Frågan är om han den gången uppe i fjällen när han var sådär ilblå.. om han tagit sig ur det självmant?
Tror inte det.
Han var trög att få liv i.
Tänk om det hänt när vi gått klart promenaden och han legat i vagnen på altanen?
Jag kommer aldrig aldrig förlåta mig själv om jag inte höll uppsikt över honom just just i det ögonblicket han behöver mig som mest.
Inget försäkringsbolag vill heller teckna någon försäkring på honom. Inte för att det skulle göra saken bättre, för vad är pengar när man förlorar ett liv? Men det skulle kännas bättre i hjärtat att han var godkänd.
Tro det eller ej, men det finns en liten flicka i vår stad som har exakt samma problematik som Anton. Ett omoget andningscenter. Hon är två månader yngre än Anton och hennes mamma och jag, stötte på varandra lite titt som tätt under graviditeten. Vi har en gemensam vän.
Hur stora är oddsen att våra barn skulle drabbas av samma sak??
Märkligt.
Hon är ju lite yngre och får gå på koffeincitrat dygnet runt för att inte falla ner i den helvetiska djupsömnen. Dosen motsvarar 40 koppar kaffe om dagen. Lilla lilla tös.
Läkarna bedömde att Antons andningscenter var moget nog att slippa det när det upptäcktes.
En sak är säker, Anton och S blir i n t e ett par i framtiden. Vänner helt ok. men det får stanna där.
Hennes mamma och jag har alltid tuuusen saker att babbla om när vi ses. Vi är dom som går med varsin barnvagn som låter "klick, klick, klick" (andningsregistreringen/alarmet när dom sover) och som väljer att ha mönstrade bodys på våra barn så att man kan se på håll om dom andas eller ej.
Så är fallet!
Allt har sin mening. Så tänker jag nu. Vi tar oss igenom det här och kommer antagligen ur det starkare än starkas.
Men just nu är det tufft.
2 timmars Porträttfotografering Bröllop
Vi fotade i ca 2 timmar. Det var det roligaste jag gjort på länge.
När inte jag fotade skulle jag fotas. Det här med att stå framför kameran är verkligen inte min grej. Men när man känner personen och det är för en god saksskull så gick det jättebra ;-)
Jag sneglade i Evas kamera några gånger och fann de mest härliga bilderna någonsin. Känsla och ögonblick i ett.
Det vart inga vanliga romantiska bilder där inte...
nej nej.
Humflum.
Men det är så vi är. Jag älskart!!
Det är a och o att ha en assistent. Reflexskärmar o annat dylikt som ska donas med :-)
TYVÄRR, kommer jag inte att kunna visa fler bilder.
Än.
Det är nämligen en gåva från oss till Brudparet. Dom ska få se det för första gången i färdig produkt ;-)
Sen går jag lös!!
Nu grönskar det
En gång i mitten av maj kom vi på att vi ville göra någonting åt detta spektakel.
Jorden var full av myrbon och joden var uråldrig.
Efter att vi rensat ur all jord täckte vi botten med fiberduk.
Sen fyllde vi upp med ny jord.
Vi satte potatis, koriander, morötter, rabarber, jordgubbar och rödbettor.
Såhär ser det ut idag :-D
Ett skyfall drog precis över och plattade till det mesta.. men ni ser ju ändå.
Undrar om vi någon gång kommer att komma ihåg att vi minsann har grönt att äta utifrån?!
Mums!
4 timmars Förberedelser
Underbara bröllop! ♥
Fjärilarna i magen växte till fladdermöss under dagen. Herre jösses vad laddat det var.
Laddat med enbart K Ä R L E K förstås.
Allting flöt på galant under hela dagen.
Kl 9.00 klev Emma (andra tärnan, frisörn och systern innanför dörren)
Med sig hade hon halva salongen. ha ha ha
Vi hade lyxen att bli stylade av ett proffs!
Två timmar tog min uppsättning och gosch så nöjd jag blev.
Spolar hit, lockar dit. Spännen, pärlor och div utsmyckningar i håret.
Lösfransar På och resterande make ready.
Frisörns egen fixade hon snabbt till med plattången.
Efter tio dök Bruden upp sminkad och redo för sin håruppsättning.
Jag hade dukat upp med honungsmelon, bubbelvatten och choklad dagen till ära.
J grillade roslgsgrill till oss för att ha fått något i magen. Men det fick knappt plats något för alla vara så pirriga. Inte minst Bruden ;-)
Tårfyllt blev det när sagoklänningen satt på plats. Blöööödigare människa får ni leta efter.
(aaa skulle väl vara typ Emma dårå.. ha ha)
Hon var så vacker!
Hela altet var bara så lyckligt ♥
Kl 13.00 bar det av mot kyrkan för fotografering.
Sneak preview på kommande bilder:
Fler bilder på förberedelser har jag inte i min kamera.
Min fenomenala assistent Eva har dom i sin kamera ;-)
Men jag kan bjuda på denna TÄRNbild ;-)
fortsättning följer...
Ha en bra dag :-)
Men det vore himlans roligt ;-)
Ny vagn
Anton har vuxit ur liggdelen i vagnen men är inte redo för sittdelen än.
Vi satte ner honom i bugabon och han satt/låg klockers, i mittenläget.
Våran har även sufflett.
Rena drömmen att köra ;-)
Har nynnat på denna hela dagen.
oh no
-Hej, jag heter Elliott. Du är gammal, grått hår!
-hrmm
-Jag har ett batmanplåster på magen, jag har klippt mig där, jag har en såndär backugan som man kastar.
-jaha...
-När jag var hos farmor fick jag en tagg i fingret.
-Ajdå, det gör ont.
-Vart ska du åka iväg? med bilen eller?
-hrm
Eremiten tänker: Jobbig unge
Elliott tänker: gammal gubbe, hör dåligt.
förkyld
Anton har haft feber i två dagar men verkar bättre nu.
Nu är det min tur.
Heej, Panne-knack.
Hej, kära bihålor, jag vet att ni finns, måste ni nödvändigtvis dunka så hårt?!
Snyta snyta snyta näsan.
Har inte ett dugg lust att gå och lägga mig. Allt blir så mycket jobbigare då.
Hoppas hopps hoppas att jag vaknar upp med ett leende i morgon... mycket att stå i!
Over and out!
Jag blev sjukt besviken
Jag rev åt mig denna skapelse i kakhyllan på ica.
Men huvva vad jag blev besviken!
Schweizernöt är den godaste chokladen jag vet.
Men det här var en besvikelse.
UndErbAra bArn
Trött tröttare tröttaaaast
Antar att det är skittråkigt att läsa.. men så är det!
Men sova får man göra senare i livet.
Harjaghört.
Blir skönt sen när Big Brother slutar... då kankse man kan finna sig ro att slumra vid tiotiden.
Vore skönt.
Anton babblar gärnet. Går inte att få tyst pån. Ooooäää ä ä ä äh äh oooäää. konstant, hela tiden. Inte för att jag skulle vilja det heller för det är huuur mysigt som helst. Sen skrattar han så mammahjärtat bultar x 2 :-)
Han e så sjukt go mitt lilla hjärta.
Elliott gjorde en ofavorit i repris i år igen ;-)
Lilljotten skulle ju bara plocka blommor åt sin mamsen.
Mamma blir glad då ♥
Hur kan det komma sig att de finaste barnen i hela världen just dimpt ner hos oss ♥
Galej-galej
Att det skulle vara så här mycket att bolla med i luften över en möhippa, hade jag ingen aning om. Nu blir det ju såklart vad man gör det till... och man vill ju göra sitt bästa, för världens bästa, och då blir det mycket :-))
Jag har haft otroligt kul tillsammans med Emma när vi spikat denna dag. Denna dag av ren glädje. Vi ville ge henne en dag av händelser att minnas och även få in endel av hennes historia hittills.
Hon hade klart och tydligt gjort klart för oss att dans var det värsta hon visste. Givetvis skulle vi inte utsätta henne för detta... men hon kunde få tro en ynka sekund tyckte vi.
Därav Ballerina utstyrseln.
Vid åtta tiden begav sig en mystisk figur, tillsammans med barndomskompisen Jonas till hennes fort i Almunge. Dom gifte sig tydligen som små och nu var det väl på tiden att ta ut skiljsmässa då om hon tänkt gifta om sig. Det hela löpte på bra och han har nu lämnat över stafettpinnen till hennes blivande man Fredde. Det hela var mycket lyckat. Dom har inte setts sedan typ nian på högstadiet, så det var ett kärt återseende :-D
Den mystiska figuren hade fått en noga utförd lapp på saker denne skulle införskaffa sig från hemmet. Lisa blev förskräckt och tycker att det är ytterst obehagligt att denne rotade runt i trosbacken och så vidare... men detta kommer att förbli ett mysterim för den blivande bruden ett tag till iaf ;-)
Monstret körde de båda till en adress i Uppsala där jag, Hille, Emma och Madde hade dukat upp med champagnefrulle. Att Hille dök upp från Växsjö fick nästan Lisa i tårar, nyförlöst och allt. Det hade hon verkligen inte kunnat tänka sig.
Där blev hon mätt i magen och stylad i håret av syster yster.
Sedan var det dags att dra vidare.
Mot danslokalerna på portalgatan... där snurrade vi runt, in och ut på olika parkeringar. Och Lisa skruvade sig i baksätet och talade om för mig att hon minsann var mycket besviken på mig att jag tänker utsätta henne för detta. Om inte bakdörren varit barnsäker hade hon säkerligen tagit ett kliv ut och sprungit därifrån i sina höga klackar.
Vi åker istället till Vasaparken där en hantverkarmarknad håller till. Där finns 5 ramar med bilder i som hon ska samla in. När hon hittat en skulle hon sjunga två verser i en speciell låt. Att ta ton... ja det kan hon.. men helst inte framför massa andra folk ;-)
Men det blev lyckat. Hon håvade in alla fem och där mötte även resterande vänner upp. Det blev kramkalas.
Vidare mot en musikstudio, där hon fick sjunga in samma låt på skiva. Det var hur kul som helst att se henne inne i "boxen". Hon sjung för full hals. Det där kommer bli asbra ;-) Sen var det tärnornas tur att skråla. Hon spelade in en version av oss som kommer att ligga lite bakom hennes röst.
Oj oj vilket minne!! :-D
Efter det så hade magen börjat knorra. Vi gav oss iväg till ett flygfält i närheten och fick låna en barack där att hova i oss krubbet. Emma hade gjort sin paradrätt och alla mumsade i sig med aptit. Ändå vart det massor kvar. Det ingår tydligen i släkten att göra till tredubbla sällskapet när man ska bjuda på mat.. ha ha
Vi var 15 pers och det fanns väl mat till minst 30 iaf ;-P
Självaste bruden började ana vad som väntade. Vips satt hon i cockpitt och var startredo. Och upp i luften for hon i ett litet tvåmansplan. Dom flög över Storvreta, Almunge och Uppsala. Familjen där hemma förstod att det var hon i planet så dom hade gått ut och vinkat. Klockrent.
Därefter åkte vi hem till Emma för middagsfix. Lisa fick ta av sig Ballerinautstyrseln, duscha (och tvätta håret, det var ju lördag) och sen bli stylad från topp till tå. Lyxigt att ha en syrra som är frisör :-) Jag har nog aldrig känt mig så fin som när Emma donade med mitt hår för att vi skulle ut på middag och partaj för några år sedan. Hon e bäst!
Därefter följde en middag bestående av lövbiff, pommes och beanarresorre. (bea... blå bands för att vara exakt). För det var en typisk fredagsmiddag hemma hos fam. Christiernin. Och till det valde hon alltid en trocadero ur lästbacken. Så givetvis fanns öven det på bordet ;-)
Det var mycket skrön och skrååål under hela kvällen. Dom har ju urmysiga lappen Eva-Lisa i juntagruppen som gärna drar till med en jojk. Herre vilket festgäng ;-)
Under kvällen hände lite mindre event för Lisas del och hon verkade njuta till fullo av sin dag.
Tillslut avrundade vi kvällen med en chokladprovning, med tio olika lyxchoklader att låta smälta i munnen.
MYCKET uppskattat!
Summa sumarum är vi jätteglada för Lisas skull att den blev så bra vi hade hoppats på.
High five brudar!!!
(ursäkta bildkvalitén, iphonen var med mig hela dagen. )
sådär ja
Nu så.
Tillbaka!
I prima skick ;-D
Problemen som varit superstora och som tog över min vardag har numera blivit min vardag...
Det finns folk som har det värre... har jag hört... tråkigt nog.
Är än en gång lycklig över att ha så fina vänner runt ikring mig som visar värme och omtanke :-) Det betyder mycket!
Jag har haft en prima helg.
Det var visst någon som skulle gifta sig?!!?
Jennys möhippa blev jättelyckad. Anade inte ett skvatt ;-)
Lite massage på hennes ömmande kropp gjorde susen, sen bar det av mot ett restaurangbesök där vi hade hela stället för oss själva. Spelade vilken musik vi ville och hade uppassning till max :-D
Kunde det ha blivit bättre?
Idag har besöken rullat om vart annat. Bea, Isak, Tilde och Tobbe, sen entrade fam. Christiernin/ Lundberg plejset. Helt plötsligt fördubblades barnantalet. Underbart!! :-D
Det är mycket pirripirr i kroppen nu, bröllopet närmar sig. Och jag har varit och provat klänningen igen ;-)
snart är den klar. Hon behövde sy in den lite, sen sitter den som smäck.
Klänningen är nålad på bilden, därav lite olika väck.
Sådär ja...
back on track!
Jag har saknat er!
*smack*
Mycket nu
Det här är nog den mest intensiva vår jag någonsin varit med om, och det som hamnar rätt så långt ner på priolistan blir tyvärr bloggen :-/
Igår var jag en toksnabbis i Uppsala för att testa tärnklänningen som börjar ta form och blir klar. Det är ljuvlig :-)
Ska försöka ge er en sneak peak på den. Det är så sjukt tråkigt att jag inte kan dela med mig av den här upplevelsern helt. Än.. men snart så ;-)
Bilder tagna påpricken just at the moment
När ens kropp även tillhör en annan
När du blir gravid skriver du på ett avtal med dig själv att du tillåter din lilla bebis att växa och gro inuti din kropp. Det är ett mirakel och det är svårt att förstå vad som egentligen försigår där inne. På utsidan ändrar kroppen form.. (och ibland även färg.) En graviditet kan slita på kroppen. Det blir tungt och otymligt. Du känner saker och ting du aldrig känt förrut och kroppen kan bete sig på det mest underiga sätt. Lukter kan bli annorlunda och smaklökarna kan spela dig ett spratt.
Men hur som helst så har du även ansvar för det lilla livet i din mage. Din kropp förser fostret med allt vad den behöver.
Man är så lycklig, för det lilla lilla livet som en gång startat i din kropp och som kommer att växa sig stor och stark, även utanför dig. Bli en helt egen indivit som tycker och tänker.
Man behöver inte tänka speciellt mycket på utvecklingen, den sköter lixom sig själv där inne. Men man bör ju avstå från saker som man vet skadar utvecklingen av barnet. Så som alkohol, droger och rökning. Eftersom att det även sliter på DIN kropp så kan man ju gissa vad det gör på det lilla livets kropp och utveckling.
När barnet föds så sitter ni fortfarande ihop, i barnets värld. Han vet ju inget annat. Det naturliga är att maten ska komma från samma kropp som givit den liv. (Ibland går det inte och då löser man det på annat vis)
Men jag kan ju bara tala för mig själv (och det är det jag gör här på min egen sida) och båda mina barn har fattat det här med konsten att käka redan från första början. Jag har mjölk för halva Afrika om det skulle vara så.
Nu är ju kroppen så finurlig att den reglerar sig efter hur mycket barnet behöver. Ju mer han snuttar ju mer produceras det.
Kroppen är bra underlig, men ett så sjukt bra redskap och otroligt klok är den med.
Enligt mig så binder man även ett osynligt avtal med sig själv. Du finns inte tillgänglig för någonting annat i hela världen förutom ditt barn. Ens prioriteringar är Barnet som nummer ett. För vissa sker det självklart och andra får jobba med det. För det är då livet flyter på som bäst. När man följer barnets behov.
Så funkar det i den här familjen iallafall.
Man går inte till affären när man vet att det är en kvart kvar till amning. Man väntar och ammar klart, sen går man. Frid och fröjd! Alla nöjda och glada. Ingen stress, ingen kalabalik.
Inte heller sätter man sig och åker på en längre biltripp utan att se till att tajma in amningen precis innan. Bökigt att behöva stanna och ratta in rätt tutte på nån avlägsen bilficka nej nej.
Lugn och ro Frid och Fröjd. Allt för att eliminera kaoset som kan bryta ut om man inte hinner få fram matkassarna i tid, på sekunden.
Sån är han Anton iallafall. Från ett smile till panikgråt. Och den gråten kan man vara utan. Herre je, vad han tar i. Från tårna. Han gråter både på in och utandning, med gäll röst. Den måste upplevas för att förstås. Elliott var likadan.
Just nu händer det så mycket roligt i mitt liv. Mycket jag inte kan prata om, än.. men det kommer ;-)
Och Anton är mammig, mammigare än mammigast. Det är bara MAMMA. Inte ens pappa kan han tänka sig. Han skriker sig hes i timtal. (tyvärr testades det för första gången samma dag som andningsuppehållet.)
Enligt honom så sitter vi verkligen ihop. Det är verkligen inte ens ok att skita i fred. Han ska vara med. Helst i knät.
Just nu "jobbar" jag alltså dygnet runt. Jag känner att det är på tiden för ett break. Bara en timme. Ut och gå, skingra tankarna, ladda batterierna...
Han äter varannan timme.
Vissa tänker ja, men låt honom skrika, det kan ju inte vara så farligt.
Och nej, det kan jag hålla med om... men när det gäller ens eget barn och med omständighterna just nu så är förtvivlad massa minuterlånga gråtattacker inte ett alternativ. Jag vet att han är trygg och tyst hos mig.
Låt det så förbli!
lbaka din kropp, som din egen. Som du rår om helt och hållet själv.
Men den här fasen när man precis fött barn är fasiken inge rolig kroppsmässigt.
Jag var så taggad. Supertaggad.
Här skulle svettas, kämpas, tränas och förloras vikt.
Men.. the big but, någonting hände. Som vanligt!
Helt plötsligt fick jag inte lyfta. Att hoppa vart förbjudet och Anton var precis på pricken det jag fick lyfta. Och då helst inte från golvläge. Jag har tagit det här skithårt. Det enda jag får göra i träningesform är att promenera, promenera, promenera. Men helst inte med en tung barnvagn i uppförsbacke. För det tvingar fram ett tryck i mittenregionen och det är strängt förbjudet. Hur ska man kunna undvika uppförsbackar i Norrtälje, som är ett mini San francisco. Upp och ner.. hur man än tar sig.
Så jag har ballat ur. Träningen är nästintill lika med noll.
Jag kommer inte att kunna vara smärt och fin på min bästa väns bröllop. Jag kommer att behöva se ut som en fet anka. Hur kul är det?
Det här är ju det näst viktigaste bröllopet i mitt liv.
Jag har ju fått äran att vara tärna ♥
Fuck va piss det känns. Att vara "nyförlöst" just nu.
En liten tröst är att han är förjäkla söt. ;-) Får tänka så....
Driftproblem
Driftproblem har det kallats, men nu är jag tillbaka igen ;-)
Sitter och skriver på ett mastodont inlägg... ha ha
Det som lever får se när jag blir klar med det.
Nu är Anton och Vidar dopade
Anton Nils Erik
Dopet gick väldigt smidigt och de söta små rara gossarna skötte sig exemplariskt :-)
Eftersom jag inte fotade själv så inväntar jag bilder. Massor med bilder. Spännande ;-)
Efter helgens festligheter har vi landat hemma.
Vi har pysslat i trädgården och mekkat ihop en av Antons doppresenter.
Sandlådan.
Äntligen hemma
Man vill bara att allt ska bli som vanligt igen.
Anton är som vanlligt, som tur är, men vi... jag och J brottas med ångesten dagligen (och kvällligen) ;-)
Tänk om det händer igen?
när? var? hur?
Kommer man att vara där då och kunna förhindra det igen?
Kommer man att ha prioriterat att sova framför att ha tittat till honom alla sekunder som finns?
Jag skulle aldrig kunna leva med det.
Just nu känner jag bara tomhet. Hjärnan vill förtränga det som hänt och det känns som en hemsk saga eller en otäck dröm. Något man bara minns sisådär.
Man vill ju inte att det ska vara sant.
Det finns många tänk om, som jag vet att man inte bör tänka. Men det är oundvikligt.
Tänk om, jag inte tittat ner i vagnen, utan bara traskat på i godan ro utan att ha sett att hans ansikte var blålila.
Tänk om, vi gått färdigt promenaden och ställt honom på verandan för att få fortsätta sova och andas friskluft.
Tänk om jag inte fått honom att andas igen?
Tänk om jag själv hamnat i chock och varit oförmögen att röra lilla minsta vink?
Tänk om det hade hänt nattetid??
Nej fyy farao vad jag skadar mig själv genom att tänka såhär. Men det är som om jag inte kommer undan. Jag måste tänka igenom allt. Kanske är ett sätt att bearbeta det som hänt.
Han bli blå kring ögonen än idag. Ja, lite lightblå... jämförelsevis med det innan. Kärlen är tydligen utvidgade, men det ska gå ner. Det hemska är bara att det kommer när han sover. Annars i vaket tillstånd har han perfekt färg.
Lilla krake.
Jag tänkte tusen gånger om på sjukhuset att "ge mig allt det där, låt honom vara" "han ska inte behöva gå igenom det här". Låt mig ta all skit!!
Han har iallafall blivit ordentligt undersökt på sjukhuset och han reagerar på allt som han ska. Han har skrattat, pratat och flörtat med alla. Tur det, annars vore han inte vår samma gamla Anton ♥
Typiskt mig
Jag tänkte bege mig ut och rota lite i rabatterna om Mister tillåter. Men jag drar mig att görat egentligen... har hört att vissa små äckel-päckliga djur har vaknat till liv. Ormarna. Dom trivs ju allatiders i rabatten där de kan ligga och sola sina fula stora sicksack mönster på kroppen.
Nä, nu vågar jag mig knappt ut på trappen. Hua!
Blää.
Jaha... nu vet jag hur det kommer att bli. Jag kommer att blunda mig förbi rabatterna.
Jag vill inte veta, om det ligger nått skumt där.
Varför finns hajar, ormar och fästingar?
Jag drömmer riktigt rysliga mardrömmar om ormar, gråter när jag ser hajjar på tvn och stänger av när det handlar om fästingar. Fiiii vad jag inte gillar dessa djur. Jag har precis behandlat katten med fästingmedel. Förra året hade han inte en enda fästing. Underbara medel! Lyckliga jag ;-)
jahaa.. ska jag sitta inne nu eller??
jäkla sol!
Detta lilla inlägg har tagit mig 2,5 timme att utföra
Här hemma klistras det fortfarande ;-)
Det här med att sitta med en sovandes Anton i famnen 10, 20, 30 minuter. Jag har försökt mig på, inte mindre än, 8 olika tillvägagångssätt att lägga ifrån mig ett sovande barn på bästaste möjliga sätt, utan att han ska vakna.
Näää, annat var det när man fick Elliott. Då var det nästintill tillåtet att sitta en heldag och bara kramas. Men nu med barn nummer två är det omöjligt. Nu har jag ju en annan som ska lämnas, hämtas, roas, torkas, hjälpa, födas, badas och läggas. Jag känner att jag inte riktigt har någon fungerande rutin för detta än. Hur nu det är möjligt när min andra hälft jobbar skift?! Aja, någon sags vardagsrutin måste vi få in...
Avbrott
Måste byta en sånhär
(ursäkta sunkig bildkvalité på webcamen)
