Med ett öga för foto

Vi hade det jätte kul en sommar eller två.
Sen var det som om en hasp sattes på.

Jag blev gravid och inte kunde hänga på i vanlig takt längre. Illamåendet gjorde att jag blev ganska isolerad. Ville inte riskera att spy i folkmassor. Vilket hon vägrade förstå.
Jag fick höra att "när jag minsann blir gravid.. så ska jag klara av allt som jag gör nu. Vardagen ska inte få rubas för att jag är gravid"
Det tryckte ner mig, nå så enormt. Nu såhär i efterhand när jag tänker tillbaka förstår jag att det var en väldigt oerfaren person som talade och som inte alls hadfe nån aning om vad hon pratade om.
Vi slutade praktiskt taget att umgås. Inte så märkligt kanske, vi fick helt olika liv.

Idag träffas vi då och då.. men vi umgås inte.
Vad jag än säger är det fel.
Vad jag än gör är det fel.
och hon är inte sen att påpeka det, helst inför andra.

Ändå så verkar hon förvänta sig något av mig.. men vad?

Hela situationen är så tråkig!