Med ett öga för foto

Han gååår. Han har precis, dagen till ära, dagen innan han är niomånader, tagit sina första steg.
Helt otroligt.

Jag har inte främjat det här med att få honom att släppa taget om saker och ting. Hjälmen har precis åkt av för att han numera är så stadig och stabil i kroppen. Och nu detta! Ska den på igen?? Ha ha ha

Helt plötsligt out of nowhere släpper han taget om skåpsluckan, finner balansen och vacklar två steg mot mig. Jag sitter på golvet och hinner precis slänga mig fram för jag tror att han ska falla och när jag kommer inom hans radie så släpper han allt och faller i min famn.
Vad hände? Tänkte jag. Gick du?
Han flinade Antonflinet genom att skratta med hela ansiktet. mungiporna åker upp till öronen och han andas snabba andetag nasalt ( ja en Anton grej).
Där satt vi och gosade.

Måste ju testa igen kände jag. Men icke. Han ville in i min famn och snabbaste vägen dit var ju att ta krypvägen.

Jag ringer Jonas direkt och vill dela med mig av det fantastiska. Såklart är han ju på jobbet. Men anträffbar. Medans jag berättar får han för sig att göra samma sak igen. Och sen igen.

Ingen är gladare än oss!!
Att få se detta hända, som man många gånger ha tvivlat över i svåra tider. Att få uppleva detta är en underbar känsla.
Han kan. Han är stark.

Vår Anton!