Med ett öga för foto

 

Jag är så sjukt less nu.
Less på att vara stor.
Less på att ha vätska i ben och fötter så det gör ont när man går.
Less på att vara otymplig.
Less på att inte ha någon ork.
Less på graviditets-täppthet.
Less på graviditetsklådan som tar kål på mig.
Less på att vara matt och trött, ständigt.
Less på sura uppstötningar som väcker en om nätterna.
Less på foglossning.
Less på att inte få sova om nätterna.
Less på ichasen!
ja.. listan kan göras lång..

Ingenting är värre än att kräkas.. så det ovanför räknas knappt.
Men ändå!

Barnmorskan tycker att detta är alldeles ypperligt uträknat av naturen själv.
Nu vill man bara att förlossningen ska sätta igång och har inte så mycket tid över till tankar om just den själva händelsen. Man vill bara ha det överstökat.
Skillnaden denna gång är ju som sagt att jag vet vad som väntar, men längtar till det ändå?!

Jag slår vad om att när jag väl är uppe i det hela, frågar mig själv hur i hela friden jag kunde gå med på att utsätta mig för denna smärta igen.. ha ha
Frivilligt!?
Men det tar jag då.
Nu är nu och då är då!