Med ett öga för foto

Lite bättre är det nu.. med kräkandet.
Knappt att jag vågar säga det, för då sparkar det säker mig på smalbenen och slår om bara för att visa mig motsatsen, med ett "ha ha trodde du ja".
Men jag vill tror att det så innerligt gärna.

Illamåendet däremot tar kol på mig. Bokstavligen. Piss piss och piss va jobbigt det är att må illa och inget orka. Tabletterna gör mig till ett zoombie-lik-Minsta lilla grej är jobbig. Medans supermännen jobb ar i köket har jag två uppgifter. Underhålla Elliott och stå för födan. Inte mycket, jag vet... men kan ni tänka er att det verkligen ÄR jobbigt. Det är helt sjukt mödosamt. Jag sköter inte mina uppgifter väl :-( Har varken spis, ugn eller micro att tillgå. Några tips på annan föda?
Tusen gånger om dagen vill jag bara gå och spy, men kroppen säger nej, när det precis ska till, så för jämnan går jag omkring med kräkinstinkt.
Det är jobbigt.
Livet är inte snällt mot mig nu.

Dåligt av mig att klaga så pass, kan man ju tycka. Jag tänker "ryck upp dig, det är inte så farligt" minst en gång i kvarten, men då känner jag att kroppen inte hänger med längre.
Väldigt hemsk känsla måste jag säga.

Ang köket så är det mesta utrivet nu. Både golv och väggar.
Jag och Elliott stod och tittade ut över slagfältet.
- Ja du Elliott, vart har köket tagit vägen?, frågar jag.
- Mamma, inte ledsen, det kommer nytt.

Ja visst gör det det.