Med ett öga för foto

Orkar egentligen inte sitta upp.
Nacken värker av alla uppsvullna körtlar och huvudet gör sig på mint om att det sitter på sin plats, med sitt eviga *du-dunk-du-dunk* Det blir svårare och svårare att svälja. Ont gör det. Jag råkade nysa nyss och råkade nog riva upp ett och annat tjaffs nere i halsen å fiotusan va ont det gör. Det här är en av de mest smärtsammaste timmarna om dygnet.
Så här ser det nämligen ut:
Tar en tablett - fryser och huttrar i 30 min - sen somnar jag, sover i ca en timme- för att sen vakna när smärtstillstabletten verkar gå ur min kropp- men då är det ju lite mer än två ån halv time kvar tills jag får ta nästa!!!
Gud hur tänkte du nu?!??
Nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli elva så att jag kan få ta min älskade högt värdefulla nattablett och sedan förhoppningsvis få sova lite, och slippa be jonas byta lakarn i morgon bitti för att dom är smacksura av svett.

Stackars arma barn.
Han förstår inte varför mamma inte vill pussas, varför han inte får mata mig, varför han inte får smaka ur samma glas som jag. Varför vill inte mamma mysa i soffan? Varför vill hon inte ligga och andas 3 cm från mitt huvud? Varför vill inte mamma läsa nattsaga? Hua, nära tårar. Nej nu gråter jag. Shit va jag e sentimental.

Vet ni vad?

Det tar 3 dagar innan mascaran ramlar av, helt utav sig själv. Jag har inte haft möjlighet att kunna bry mig. Att luta sig frammåt har betytt döden så det har jag sparat att göra till den dag så det är lite mer möjligt. Kanske en kväll som denna, nu känner jag att det är värt ett försök iaf. Positivt. Samma sak med tandborstningen. När det inte går att gapa, då är det ingen ide att försöka pula in en tandborste i truten. t.o.m spotta har varit svårt.

Nej, gu så skönt att klaga av sig lite. Tack till er som orkat er enda hit :-)